Denna artikel publicerades ursprungligen i juli 2005 pÃ¥ Hisingens CK’s hemsida

”Galenskap!” var ett ord som snurrade i mitt huvud inför dagens backrunda. Jag är kass pÃ¥ att köra i backar i normala ”Göteborgs-förhÃ¥llanden”, dvs backar pÃ¥ nÃ¥gra hundra meter. Här pratade alla om backar pÃ¥ alldeles för mÃ¥nga procent i alldeles för lÃ¥nga längder. Men vad vore livet utan utmaningar?

Med viss känsla av nervositet cyklade vi till starten och skrev in oss. Eftersom det kändes som en rejäl portion doping hade gjort susen på den här etappen blev det till att skriva in sig som Tyler Hamilton.
Martin Johanson fanns vid starten, fast i ”civila” kläder. PÃ¥ grund av hans halsont och huvudvärk valde han att avbryta sin M6’a. Trist.
Vädret var riktigt behagligt så det här blev första etappen som jag startade med bara cykeltröjan på överkroppen.

Vi var i princip samma gäng som tidigare etapper som rullade iväg och bestämde oss för att försöka hålla ihop. Alexandra hade fått blodad tand från sitt hastighetsrekord på förra etappen och tog tjuren vid hornen och hängde med på den avgjort hårdaste etappen på hela veckan. Även Annie och Martin Tornblad hängde med i vår grupp från start. Fredrik från Fredrikshof som var tvungen att avbryta tredje etappen på grund av knäont valde att i alla fall känna hur det kändes och hängde med. Vi fick också med oss Jonas från Ängelholm i gänget.

Fram till foten av Hallandsåsen är i princip helt platt och går rakt mot den. Så när man sitter och har åsen rakt framför sig i flera mil innan första backen är det inget annat att göra än att försöka tänka positiva tankar och snacka strunt i klungan.Vi var tio stycken i vår klunga från start men när vi kom fram till foten av åsen hade vi en svans på runt 30 cyklister. Vi valde att rotera någorlunda i täten så hck-tröjorna märktes.

Sakta, sakta närmade vi oss Ã¥sen och man märkte att alla började förbereda sig inför uppgiften. Det rotades i ryggfickorna efter en gel, man tog en sista klunk dricka och alla sÃ¥g mer och mer sammanbitna ut. Men…var fanns backen?! Det visade sig att den första stigningen upp för Ã¥sen var en baggis sÃ¥ vi rullade in i första depÃ¥n i princip samlade. När alla kommit till depÃ¥n och alla fÃ¥tt fyllt upp med vad som behövdes rullade vi vidare mot det som Martin lovade var den första ”riktiga” backen. Och….det var det. Att hÃ¥lla ihop gänget var utseslutet utan alla körde i sin egna takt upp till toppen. För att pulsen inte skulle skena iväg tog de flesta av oss det riktigt lugnt. Det var bara Martin som trippade upp för backen sÃ¥ att man nästan trodde vi körde pÃ¥ platten. Där satt man med tröjan fullt uppknäppt för att inte koka över och sÃ¥ trippar han förbi hur lätt som helst och snackar och tar fram kameran och fotar. Tjena kompis! Sen trippade han vidare till nästa hck’are längre upp i backen och fotade vidare. Imponerande!

Efter stigningen kom det jag längtat efter mest med den här etappen – utförskörning! Om mina kilo är emot mig uppför är dom min bästa tillgång nerför. Yahoo!! 69 km/h sa cykeldatorn som max. Underbart!

Väl nere i foten samlades vi sÃ¥ sakta genom att vi rullade pÃ¥ sakta tills alla som sagt att vi skulle köra ihop var ikapp. Eftersom alla fÃ¥tt vila ut i nerfarten blev det tvÃ¥parskörning i bra hastighet fram till nästa stigning som var den beryktade Hasslövsbacken. Martin manade alla att ta det lugnt i början. Ett bra rÃ¥d eftersom backen – precis som alla andra backar här nere verkar det som – hade en förmÃ¥ga att ”fortsätta efter svängen”. Backen var i mina mÃ¥tt mätt ”sjukt brant” och det var dags att ta fram alla positiva tankar man kunde hitta och kämpa vidare. Längs backen stod en del Ã¥skÃ¥dare och hejade pÃ¥, bland annat Anne som kört med oss pÃ¥ tisdagens etapp. En viss Tour de France-känsla infann sig ocksÃ¥ dÃ¥ man sÃ¥g att folk varit ute i backen och skrivit namnen pÃ¥ kompisar i asfalten. Coolt! Det tog sin tid, men sen var stigning tre avklarad och man kunde andas ut en aning innan det var dags för andra depÃ¥n. Fram till depÃ¥n lyckades jag hetsa Thomas med mina ”Allez, allez!” till den milda grad att han utstötte ett av sina vikingavrÃ¥l, la in sin värsta Ulrich-växel och försvann i vad som sÃ¥g ut som ett dammmoln. Raymond gjorde sitt bästa att hänga med, men jag var helt chanslös.

I depÃ¥n träffade vi pÃ¥ Annika och Ulrika som ville hänga med i vÃ¥r grupp. Efter depÃ¥n kom den fem kilometer lÃ¥nga nerförslöpa som vi spanat in frÃ¥n bilen igÃ¥r sÃ¥ vi visste att den var lÃ¥ng. Här hade jag lovat mig själv att hornen skulle växa, och tydligen var det fler som tänkte samma sak för vi blev fem-sex stycken som hade en ”dogfight” hela vägen ner där vi lÃ¥g pÃ¥ rullen bakom varandra och sen rushade iväg. Jäsiken va de gick! Och efter att vi killar börjat sakta ner i slutet kom Annika och Ulrika och tog seger sista biten med det som Annika kallade en ”Bimbo Biker-spurt”. Det lÃ¥ter kanske skumt, men det var i den här nedförsbacken som jag fick min högsta puls pÃ¥ hela rundan idag. Utför är livet!

Vi Ã¥tersamlades igen pÃ¥ platten och körde tillsammans tills det var dags för nästa stigning. I sista depÃ¥n serverades de goa syltmackorna som är rena dopingen. Mumma! Efter en kort nerförlöpa där man just börjat slappna av skulle vi upp i en 90-gradare. Och vad fanns där om inte ännu en ”vägg”? I med lättaste växeln och kämpa pÃ¥. Allez, allez! Belöningen kom efter en stund när vi fick en sanslös fin utsikt över BÃ¥stad och bukten utanför. Oerhört vackert!

Raymond, Fredrik och en cyklist som var snabbare än mig uppför (inte sÃ¥ svÃ¥rt…) lÃ¥g en bit framför mig när det började plana ut. Kanske dags för ännu en nerförsbacke? SÃ¥ tunga växeln Ã¥kte i för att fÃ¥ upp farten. Och nog kom en nerförsbacken. En riktigt go en. Alla trampade pÃ¥ ordentligt sÃ¥ det gick undan ordentligt nerför. Kryp ihop, kryp ihop, kryp ihop…

Eftersom detta var den sista backen pÃ¥ rundan och det var nÃ¥n mil helt platt hem valde vi att stanna nedanför backen och vänta in alla. När jag kollade pÃ¥ datorn visade den topphastigheten 76.7 km/h. Wooooo…. Plötsligt var allt slit under rundan som bortblÃ¥st. Martin rullade in med den sista ner för backen och hans mätare visade…77 km/h. Damn! Raymond klagade över att han med sin lättare vikt inte kunde komma upp i samma hastighet som mig rent fysikaliskt. Hehe, man kanske inte ska gÃ¥ ner de där sista kilona i alla fall…

Ã…ter igen var gänget samlat och vi pressade pÃ¥ ordentligt sista milen. Annika manade pÃ¥ klungan med hejarramsor och började prata om ännu en Bimbo Biker-spurt. SÃ¥ när vi fick rödljus 200 meter frÃ¥n mÃ¥let tittade alla pÃ¥ varandra. Ulrika frÃ¥gade Raymond vad vi hade för policy för spurter i klubben. Ajaj dÃ¥… det här lät farligt. SÃ¥ när vi fick grönt ljus fullkomligt exploderade det och alla tokkörde de sista metrarna in i mÃ¥l. Kul!

Alla i ”järngänget” som körde ihop frÃ¥n starten var med in i mÃ¥l och 12 mil och 920 höjdmeter avverkades med 27 km/h i snitt. Eftersom mÃ¥nga av oss aldrig kört i sÃ¥ här lÃ¥nga och branta backar förut var de flesta oerhört nöjda med det resultatet. Jag kan för egen del konstatera att jag aldrig skulle fixat den här rundan lika bra pÃ¥ egen hand. Att ha alla att prata med och köra tillsammans med är helt suveränt! Imorgon är det dags för ännu en ganska kuperad tolvmilare ut pÃ¥ Bjärehalvön och de av oss som ska köra etappen kommer hÃ¥lla ihop även pÃ¥ den etappen.

Alexandra och Martin har bjudit ner oss till BÃ¥stad ikväll sÃ¥ efter att ha slappat i nÃ¥gra timmar pÃ¥ sängen och framför tv’n är det dags för mig, Raymond, Annika och Martin frÃ¥n Lygnens Venner att sätta oss i bilen för att fÃ¥ oss en god middag pÃ¥ restaurang i BÃ¥stad.