Tre veckor efter målgången på PBP så börjar de flesta negativa fysiska effekter av loppet klinga av.
Mina stortår är fortfarande på semester och har väldigt begränsad känsel fast det känns som dom börjar repa sig så sakta.
Värre är det med knäna. I veckan tog jag en bonusrunda på cykeln och då kändes det ganska tydligt att dom inte repat sig speciellt bra efter Paris-Brest-Paris.
IgÃ¥r cyklade jag ett ärende pÃ¥ min gamla hederliga standardcykel i stilla mak och till och med dÃ¥ började knäna klaga. Om jag ska beskriva känslan sÃ¥ fÃ¥r det nog bli ”kramp i knäna”. Klart udda känsla…
Mentalt har den enorma tröttheten som kom efter PBP gått över. Men som jag märkte på cykelrundan i veckan så är cykelsuget och motivationen obefintlig för tillfället. Till och med att prata cykel är lite segt ibland. Och det från en person som nästan bara haft cykel i skallen under all ledig tid under det senaste året.
Ingen av de här sakerna är ju nåt som stör mig i min vardag så det känns helt lugnt. Det är ju bara att lyssna på kroppen och låta den vila ordentligt så kommer det ordna sig.
dags att då köra ett Star Trek maraton denna helg?
Eller klura ut meningen med 47?
Star Trek är meningen med 47 och 47 är meningen med Star Trek. Vad mer finns det att förstå? :-)
Eller sticka i väg på lite bubbelbad, massage och bastu på någon relaxavdelning för att ge kroppen lite kärlek. :)
Välkommen i krampiknänagänget!!