IgÃ¥r kväll satt vi hemma i vardagsrumssoffan och softade efter en arbetsvecka med full fart. Ett av programmen vi tittade pÃ¥ var Let’s Dance.

En del av deltagarna verkade lovande pÃ¥ pappret, som t ex ”Mat-Tina” och Richard Herrey, men andra kändes som de hade betydligt större varningsklockor, som t ex Tony Rickardsson.

Speedwayförare och dansare kändes inte direkt som en match made in heaven.

Men Rickardsson visade sig vara helt fantastisk på att dansa och en riktigt skön typ. Fasiken en sån kul överraskning!

Jag sjukt imponerad av alla paren som fixar att sätta en dans efter bara en veckas förberedelser. Jäklar vad dom måste slita i veckorna.

För många många år sedan höll jag på med tävlingsdans, om än på en fantastiskt mycket lägre nivå än proffsen som stjärnorna dansar med i programmet. Ser man mig idag är nog svårt att tro att jag en gång i tiden dansat men det var skitkul i de – jag tror det var 15 år – jag höll på.

Min fru frÃ¥gade mig om jag längtade tillbaka till dansen när vi tittade pÃ¥ Let’s Dance. Visst rycker det lite i benen, men mest känner jag grym respekt för deltagarna som löser det med sÃ¥ kort tid.