Yahoo!! SÃ¥ har man kommit upp pÃ¥ järnhästen (nÃ¥ja…snarare aluminium- och kolfiberhästen) för första gÃ¥ngen i Ã¥r. Efter att ha suttit pÃ¥ jobbet igÃ¥r och suckat eftersom det var helt grymt cykelväder här i Göteborg var motiovationen pÃ¥ topp när jag gick hem frÃ¥n jobbet. SÃ¥ när man sa pÃ¥ väderrapporten att det skulle bli skitväder idag drabbades jag av temporärt freudiansk felhörnings-syndrom. ”Regn och ruskväder imorgon” blev helt magiskt ”Klart och fantastiskt cykelväder” i min skalle.

Det utlovade regnvädret blev istället ett rejält snöfall visade det sig. Så det var bara att ta fram all neopren och windstopper som fanns att tillgå. Dags för Michelinmannen!

De jag tänkt cykla med ställde in under morgonen men jag bestämde mig att trots det ge mig iväg för att kunna testa cykeln och se om den behövde justeras. Det kändes lite skumt att cykla på några centimeters snö men trots att jag inte hunnit montera dubbdäcken fungerade det fint.

Med nÃ¥n kilometer kvar hem och med en skön medvind i ryggen kände jag plötsligt ”oh oooooh!” och sen lÃ¥g jag SMACK i asfalten. Det visade sig att man av nÃ¥n för resten av mänskligheten outgrundlig anledning beslutat höja upp hälften av cykelbanan under nÃ¥gra meter. Och eftersom höjningen gjorts gradvis och snön blÃ¥st in mot kanten sÃ¥ märkte jag inte att jag körde precis pÃ¥ gränsen mellan den vanliga cykelbanan och den upphöjda. SÃ¥ där ja…dÃ¥ kan vi bocka av Ã¥rets vurpa. Inget mer sÃ¥nt tack…

Efter att ha lugnat ner mig och känt igenom kroppen rullade jag sakta hemåt. Resultatet blev ändå ganska lindrigt – en axel där det gör lite ont i musklerna men inget skadat nyckelben eller annat allvarligare.

Nu ska jag justera sadeln som satt lite för långt fram, sätta styrlinda på crossbromsarna (man blev kall i fingrarna av att hålla dom mot aluminiumen) och nya längre skärmar skall införskaffas.