Ja herre gud… Efter att kvalificeringsloppen inför Paris-Brest-Paris dragit igÃ¥ng har jag börjat utveckla nÃ¥t som börjar likna nÃ¥n slags bacillskräck. Det finns helt enkelt ingen tid över just nu till att vara sjuk eftersom man mÃ¥ste ”leverera” varannan vecka. Om tvÃ¥ veckor skall jag köra en runda pÃ¥ 300 km, om fyra veckor 400 km och om sex veckor 600 km. Det finns inga ”om” och ”men” i den ekvationen – rundorna mÃ¥ste cyklas!

Så när jag hör folk omkring mig hosta och snörvla försöker jag numera hålla mig borta från dom. Vill inte bli sjuk, kan inte bli sjuk, har inte tid att bli sjuk. Det känns helt knäppt, för sån har jag aldrig varit förut.

Allt för ofta går jag och känner efter hur saker och ting känns och smånojjar.
– ”Va var det där?! Var det inte lite kli i halsen!?”

Fast samtidigt går det ju inte att leva livet som t ex Susanne Ljungskog som aktivt håller sig borta från folksamlingar (har jag hört) för att slippa förkylningar. Jag har ju ett jobb som går ut på att träffa och umgås med folk hela tiden.

Fan vet om man inte blir enklare sjuk bara genom att nojja över det…

Men men, det kommer ett liv efter Paris-Brest-Paris också och dåååå ska jag vara sjuk. För vem vill inte ligga hemma i soffan och äta glass och titta på Dr Phil hela dagarna med en skalle seg som kola?

Och när jag skriver det här sÃ¥ känner jag att jag behöver snyta mig. Nu börjar det! Eller…?

Gillade du den här artikeln? Prenumerera då på min RSS Feed!