”Fulmotionärer” pÃ¥ cykel, dvs de som tar ut cykeln en gÃ¥ng om Ã¥ret och kör som vildar, är ofta riktigt irriterande men idag älskade jag dom. Det spelade ingen roll att dom svängde över hela vägbanan när dom vred pÃ¥ huvudet, att dom växlade mitt i backen och tappade kedjan, att dom slutar trampa när dom dricker eller kör som tokar ena stunden för att sen knappt trampa. Idag älskade jag dom…
Jag gick länge och klurade på om jag ens skulle starta på Nationaldagsloppet idag. De senaste dagarna har det känts lite oförklarligt underligt i kroppen. Men eftersom allt kändes okej på morgonen efteranmälde jag mig till tiomilarundan.
Men redan efter nÃ¥n mil började det kännas knepigt. Inte sjukt, inte segt utan bara…konstigt. Till en början hängde jag med Anders som är teamchef i Team Drylane.com men när backen i Tollered kom var det bara att inse att gnistan inte fanns där och göra det Vacchi och Adamsson sÃ¥ fint brukar kalla ”ta sitt eget tempo”. Och jag kan lova att det tempot inte var i världsklass…
Väl framme i depån mådde jag rakt av illa men tvingade i mig en massa bananer och vatten. Kroppen fullkomligt kokade så jag vräkte på mig en massa vatten också. Jag gjorde ett försök att hänga med tre kompisar från Hisingens CK, men tvingades släppa dom i en backe bara för att sen åka jojjo mellan att komma ikapp och släppa. Men till slut tappade jag dom.
De sista fyra milen var taktiken att ”wheelsucka” sÃ¥ mycket det gick. Och det är här ”fulmotionärerna” kom in. Det sköna med mÃ¥nga av dom är att dom är fullständiga kamikazes vad gäller att ta i. Fullt ställ som om det inte fanns nÃ¥n morgondag och sen totalt slut. Vrida pÃ¥ huvudet finns inte och att man kan dela pÃ¥ dragarbetet är extrem överkurs. Genom att Ã¥ka snÃ¥lskjuts pÃ¥ cyklist efter cyklist som var inne i sin femminutersnirvana blev farten ändÃ¥ ganska hygglig.
Den sista milen Ã¥kte jag pÃ¥ rullen pÃ¥ en och samma cyklist. Jag lovar, han vände inte pÃ¥ huvudet en enda gÃ¥ng utan trampade bara pÃ¥. Och jag älskade honom för det. Han var min hjälte! Och den enda tanke jag hade var ”Släpp inte rullen! Vad du än gör släpp INTE rullen!”. Väl i mÃ¥l tackade jag för att jag fÃ¥tt ”Ã¥ka med” men han sÃ¥g mest förvÃ¥nad ut. VadÃ¥ Ã¥kt med?
Det finns dagar dÃ¥ man känner sig som stÃ¥lmannen och det finns dagar dÃ¥ man inte gör det. Detta var en av de senare…
Idag är det tre dagar kvar till sista kvalificeringsloppet pÃ¥ 600 km sÃ¥ nu glömmer vi Nationaldagsloppet 2007 och ser fram emot helgen…
Desto roligare var det att se dotterns ansiktsuttryck efter målgången. Hon hade cyklat 2.5 milsbanan ensam och var hur stolt som helst. Heja Matilda!! Som extra bonus fick hon sitt livs första cykelbränna på armarna.
Gillade du den här artikeln? Prenumerera då på min RSS Feed!
Hi hi hi ha ha ha…. vÃ¥rda detta minne ömt för jag kan dÃ¥ inte komma och tänka pÃ¥ ett ända tillfälle i mitt liv dÃ¥ jag skulle tycka om denna livsfarliga stil. FörstÃ¥r inte hur folk vÃ¥gar cykla utan att se sig om det minsta – till vardags eller pÃ¥ lopp.
Du ställde i alla fall upp Christer, du var inte en fjolla som jag och sket i loppet bara för att det kändes lite dåligt i kroppen.
Jag svär, på 60 milaren flyger du fram. Alltid efter sega lopp går kommande lopp efteråt kanon, promise!
SÃ¥g i resultatlistan att jag gick runt pÃ¥ 3.31. Klart förvÃ¥nande… SÃ¥ resultatmässigt fÃ¥r man ju va halvnöjd i alla fall.
Min dag var inte riktigt som din, men benen var absolut inte med mig. Jag hittade, precis som du, ett par kamikazecyklister som jag hängde på. Sista dryga milen körde jag dock tvåpar. Jag och en till i bredd. Inte så effektivt men ack så trevligt. :)
Lycka till på 60-milaren!
Det blev säkert en bra genomkörare! Toppform inför helgen.
Värmen gjorde nog sitt till igÃ¥r, man är ju inte direkt van vid att cykla i dessa temperaturer…
Jag är en fulmotionär. I år har cykeln inte ens kommit fram.
Jag tog fram den gamla cykeln farsan cyklade runt Vättern på i mitten av 70-talet när jag gjorde min hitills första runda förra året. Renoverad såklart.
Med klena ben och livrädd för att ligga på rulle började jag min träning. Han bara med dryga 60 mil innan loppet och när starten gick i Motala var det lyse på som gällde.
Helt plötsligt var jag fast i klungan som susade mot Jönköping. Bestämde mig för att hänga på, att försöka hålla samma takt. Och efter några mil så var jag uppe och drog resten av motionärerna. Häftig känsla.
Och nu till poängen.
Efter pausen i Jönköping cyklade jag visslande genom stan. Väl ute på väg 195 mot Fagerhult tyckte jag att jag borde komma i fatt några någon att cykla med. Efter 10-15 minuter vände jag mig om och såg då att bakom mig låg alla andra. Väldigt nöjda med farthållningen och att slippa dra.
Efter det så tittade jag bakåt lite oftare.
Hehe. Du fattar!
Hoppas du förstod det kärleksfulla i ordet ”fulmotionär”. Ni är kungarna! Känslan av att sitta pÃ¥ en tokdyr kolfibercykel med teamkläder frÃ¥n topp till tÃ¥ ochbli omcyklad sÃ¥ det visslar om det av stÃ¥lcyklar med skeva bakhjul, pedaler med korgar och pumpar som inte använts de senaste 25 Ã¥ren är obeskrivlig. :-)
Haha. Jag tar inte illa upp. Jag älskar att cykla på en orange Cresent från 70-talet. Synd bara att jag har inte några tidsenliga kläder till den.
Jag har ett par Crescent skoöverdrag som jag kan sponsra med :-)