Igår på Rosa Bandet-spinningen var första gången på många många veckor som jag körde nåt som kan liknas vid en träning.
Jag hade visserligen mest till uppgift att sköta rapporteringen på hemsidan och på alla olika cykelforum på nätet men lyckades klämma in lite trampande här och var. Inklusive de två timmarna då jag var ledare tror jag att jag fick ihop strax under fyra timmars trampande.
Att motivation är nÃ¥got som är mÃ¥ste till blev väldigt tydligt. Förra vintern satt jag pÃ¥ spinningcykeln pÃ¥ Fysiken dagar i veckan och köra superdiciplinerade egna pass tidigt tidigt pÃ¥ morgnarna. IgÃ¥r hade jag svÃ¥rt att hÃ¥lla tankarna pÃ¥ plats när jag körde kompisarnas pass. Inte för att deras pass var dÃ¥liga eller trÃ¥kiga, för det var dom verkligen inte, utan för att motivationen var lÃ¥g. FÃ¥r göra nÃ¥t Ã¥t det där…
Mitt egna pass gick i alla fall helt okej med tanke på att mina förberedelser varit väldigt korta. Jag är ju långt ifrån en erfaren spinningledare men man får göra så gott man kan. Lagtempokörning med vrål och skrik bland cyklisterna piggar alltid upp.
Att jag är totalt ur form kändes ocksÃ¥ väldigt tydligt när jag tog i pÃ¥ mitt pass. Jääääklar va kroppen började skrika ”Men duuuuuu…. till mig. Men jag tog mig i mÃ¥l! Och efter en massa mat och dricka efterÃ¥t blev jag nÃ¥gorlunda människa igen.
Men trots allt det här ”halvgnället” mÃ¥ste jag säga det här: Jäklar va kul det var i helgen!
