Svenska Cykeldagarna stängde alldeles nyss för i år och i och med det avslutas min Paris-Brest-Paris-satsning som jag drog igång för 15 månader sedan. Nu är det målgång – på alla sätt.

Tiden innan starten i augusti i år har varit fylld med extremt mycket tankar kring loppet och förberedelser, såväl fysiskt som mentalt.

Ett anrikt lopp som Paris-Brest-Paris har så klart en herrans massa traditioner och inofficiella ”sanningar” om hur saker och ting skall gå till men jag ville kunna säga som Sinatra, dvs ”I did it my way”, så jag valde en satsning som kanske var lite annorlunda än en del andras på loppet.

Med tanke på hur många risker det finns i en sån här satsning på att nåt skall kunna gå fel under förberedelserna, kvalificeringarna och själva loppet vet jag att många tyckte att det var lite våghalsigt eller kanske till och med dumdristigt att jag gick ut redan i augusti förra året och berättade vitt och brett att jag skulle köra loppet. Men för mig var det självklart att göra det eftersom det innebar att jag satte en press på mig själv vilket sporrade mig att satsa.

Sponsorer och randonneur-världen uppfattas också av många, i alla fall här i Sverige, som vatten och olja. Av fler än en person fick jag höra att det över huvud taget inte var värt att ens försöka få sponsorer, det gick helt enkelt inte. Men med suveränt fin starthjälp och coachning från Sara och Mattias på Aktivitus i hur dom gjort för att skaffa sponsorer gick det riktigt bra att få sponsorer visade det sig.

Men måste man ha sponsorer för att köra PBP? Absolut inte. De flesta kör så klart helt sponsorlöst, men jag ville testa hur den världen fungerade och få en inblick i det, och det här var ett gyllene tillfälle för mig. Det positiva gensvar som mina sponsorer gett mig under resans gång var riktigt motiverande också.

Den tredje saken som jag valde att satsa på var att ha en supportteam. En del ”rätt-trogna” rynkar så klart på näsan åt det, men eftersom reglerna klart och tydligt var att det var tillåtet att ha supportteam ville jag testa det också. Jag hade supertur som fick med mig tre av de trevligaste cyklisterna som jag känner. Supportteamet fick bara ha kontakt med mig i kontrollerna, vilket var med ungefär 10 mils mellanrum. Men att veta att dom fanns där och att jag skulle ha dom att prata med och få mat var en väldigt skön tanke, speciellt under nattkörningarna. Och här hemma gjorde Henrik ett suveränt jobb mer eller mindre dygnet runt med att hålla sajten uppdaterad och levande.

Stort tack till alla mina grymma sponsorer, cykelkompisar, PBP-medtävlande, påhejare på nätet och inte minst Carina och Matilda, dvs min fru och dotter. Utan er hade det varit mycket svårare och tråkigare.

Slutligen ett kanske otippat tack, men tack också till den lilla men hängivna skaran som med underbar bestämdhet och ihärdighet under satsningens gång inte missat tillfället att berätta att jag inte skulle komma klara loppet. Ni vet vilka ni är och jag tycker – tvärt emot vad ni kanske tror – att ni är underbara! Tvära och sura, javisst. Men ert tvivel sporrade mig rejält. Tänk att även negativitet kan bli positivitet. Visst är det underbart?

Men nu är satsningen över och alla utlovade engagemang för sponsorer och liknande avklarade så nu är det dags att sätta punkt för mitt PBP-äventyr. Och en sån fantastisk resa det varit! Jag är skitnöjd!

Ps. En sak är kvar att göra med PBP för mig, och det är att skriva en berättelse om loppet. Men det tar jag senare i vinter. Nån gång efter nyår kanske.