Som Cocteau Twins crackrökande syster – där har ni kanadensiska Crystal Castles.
Med lika delar totalt mörker, stroboskop och flödande kritvitt ljus intog bandet den stora scenen på Emmabodafestivalen sent i lördags kväll och levererade en tung, elektroniskt skruvad, knarrande och ständigt pumpande musik.
Likt Cocteau Twins sångerska Elisabeth Fraser fungerar Alice Glass röst med sina kraftiga pålagda effekter som ett svävande instrument som flyter ovanpå den hårda musiken.
Som liveband fungerar Crystal Castles oväntat bra, till viss del på grund av den smått hysteriska ljusshowen men också det faktum att Glass inte står still för en endaste sekund under hela spelningen. Hon springer runt på scen, hoppar, studsar, rullar runt, klättrar runt på instrumenten och ser stundtals vansinnigt manisk ut. Hon fanns helt klart på plats den dag scennärvaro-generna delades ut.
Jag gillade verkligen Crystal Castles liveshow på Emmabodafestivalen, men när jag nu i efterhand lyssnar på bandets skivor i Spotify så blir jag betydligt mer brydd. Deras twistade, skruvade och tunga musik svänger stundtals nåt hejdlöst men går ofta över, åtminstone min, gräns.
För oss fotografer blev det en surrealistisk resa att fotografera bandet. Istället för de vanliga restriktionerna â€tre lÃ¥tar, ingen blixt†fick vi minutrarna innan konserten reda pÃ¥ att vi fick vara i fotodiket men bara stÃ¥ still allra längst ut, med andra ord de allra värsta platserna. Sen kom beskedet att vi inte fick stÃ¥ där heller utan blev istället bortschasade till bakom scenen där vi fick en strikt genomgÃ¥ng av do’s and dont’s av bandets turnéledare. Absolut ingen fotografering av bandet innan dom gick upp pÃ¥ scen och pÃ¥ ett givet tecken skulle vi förflytta oss upp pÃ¥ scen där vi Ã¥tta fotografer under tre lÃ¥tar skulle samsas om en yta pÃ¥ 2 x 3 meter som inte syntes frÃ¥n publiken. Sen var det bara att försöka hänga med vad som hände i bäckmörkret och stroboskopen och hÃ¥lla i hatten och köra!
Vänligen länka tillbaka till denna sida om du använder någon av bilderna på din hemsida.
asgrymma bilder! det är lite konstigt att de är så noga med att inte avslöja deras identiteter bakom scen, på bilder etc, för jag träffade dem på hotellet och då var de väldigt öppna och vänliga, förstås så sa de ju inte deras riktiga namn, men de var ändå väldigt snälla.
sjukt bra spelning var det också iallafall, undrade lite var alla fotografer höll hus faktiskt, men nu förstår jag!
Tack Linnea!