En sån underbar känsla! 40-milaren är över och det gick riktigt bra!

Efter tjat under veckan om att lördagen skulle bli blöt, blöt, blöt och blÃ¥sig, blÃ¥sig, blÃ¥sig var det inte helt lätt att välja kläder. Jag köpte till och med superseriösa neoprenhandskar av typen ”dykardräkt”. Vad skulle med pÃ¥ cykeln och vad fick stanna hemma. Ambivalens…

När jag cyklade till starten klockan 07.00 var vädret oerhört trist och grÃ¥tt och det var rejääääält blÃ¥sigt. Vindriktningen visade ”rak motvind” och flaggorna stod som stelopererade pÃ¥ stängerna. En titt pÃ¥ kartan visade att motvinden skulle hÃ¥lla i sig ända ner till Halmstad, 15 mil senare. Bara att gilla läget och tänka positivt.

Vi blev ett gäng på 16 cyklister som hjälptes åt att bekämpa motvinden.

PÃ¥ väg mot Halmstad blev det nÃ¥t tekniskt problem för nÃ¥n i gruppen i en lÃ¥ng nerförsbacke. Jag, Henry och Thomas lÃ¥g nÃ¥gra hundra meter framför och eftersom ”det bara var nÃ¥gra kilometer kvar till stämplingen” rullade vi vidare och tänkte vänta pÃ¥ de övriga där. Men ack ett sÃ¥nt feltänk. Det var snarare lite över en mil kvar. Och inte hade vi tänkt pÃ¥ att Halmstad var en stor stad och att det kunde bli svÃ¥rt att hitta varandra.

Den raka motvinden vreds nu till att bli sidvind framifrÃ¥n. Med bara tre cyklister kunde vi göra ”vinge” dvs, ligga med framhjulet förbi framförvarandes bakhjul. När man hittade ”sweet spoten” var det helt grymt och det kändes som om man plötsligt fick en skjuts av medvind.

När vi kom in i Halmstad körde vi in i första bästa Statoil och stämplade. Vi vill komma i väg så snabbt det bara gick och sen rulla ut ur stan eftersom vi inte alls var säkra på att det andra gänget tagit samma väg ut ur stan.

Alldeles efter centrum träffade vi på det stora gänget som ännu inte hade stämplat. Det visade sig att två till hade kört före också. Efter nån kilometer kom en Statoilmack och vilka står inte där om inte just de två.

Nu blev det lite omtänk med kläderna eftersom det utlovade ösregnet nu snarare var sol och värme. Och nu väntade medvindskörning.

Vid ett stopp när en väska lossnade försvann fyra av de snabbaste som bildade en egen grupp. Området kring Simlångsdalen och där efter var fantastiskt fint. Och att säga att vi njöt av att ha vinden i ryggen är knappast en överdrift. Det här hade vi banne mig förtjänat!

Vi hade bestämt att vi skulle äta i Hyltebruk efter 20 mil. Med fem kilometer kvar var det som om nÃ¥n drog ner gardinen för mig. Jag kunde fortfarande köra pÃ¥ men kände att krafterna var pÃ¥ väg bort, och det snabbt. Väl inne pÃ¥ pizzerian hade jag väldiga svÃ¥righeter att fÃ¥ ner den gigantiska portionen pasta som serverades. Glädjen att ha passerat mittpunkten försvann lite för mig i en rejäl trötthetsdimma. Men…det är ju kul att cykla…

Det tog några mil efter middagspausen innan man märkte att gruppen fick tillbaka gnistan. Men vid 23 mil började alla tjattra och le igen. Livet började återkomma.

Vid stämplingen efter 28 mil i Svenljunga började en del av oss att förberea sig för solnedgången. Efter att ha plockat av sig saker vid varje depå tidigare började kläderna nu plockas på istället.

På väg in i Borås stannade vi för att tända våra lampor eftersom solen gått ner. Att swisha ner för den 6 kilometer långa nerförsbacken in mot Borås med cykellampornas belysning var ett äventyr. Men oooh så skönt.

Vid stämplingen i Borås hade jag windstopperundertröja, undertröja och två cykeltröjor på överkroppen och benvärmare och knävärmare på mig. Helt perfekt temperaturmässigt men knappast nåt man vinner modepriser för.

På väg mot stämplingen i Bollebygd körde vi långa partier som var helt bäcksvarta. En sån skum känsla det var! Ljuset från 10 cykelbelysningar monterade på cyklar som så klart svänger smått hela tiden ger ett sken som är väldigt skumt. Det liksom dansar framför en på vägen. Jag monterade på min hjälmlampa också för att testa hur den kändes. Den var helt perfekt förutom när man ville prata med den som låg vid jämte, för då bländade man ganska rejält. Men att ge stopptecken och så i mörkret var inga problem – ut med handen, titta på den och den fullkomligt lös. Perfekt!

Vid sista stämplingen vid Statoil i Bollebygd (mycket Statoil blir det…) köpte jag en Red Bull. Aldrig mer. Fyyy fan va den smakade. NÃ¥gra stockholmska smÃ¥kids som verkade vara pÃ¥ väg hem frÃ¥n nÃ¥n fotbollsturnering kollade storögt pÃ¥ oss och vÃ¥ra cyklar när vi väntade pÃ¥ att fÃ¥ komma iväg igen. ”40 mil?! Det är ju jäääättelÃ¥ngt! Va knäppt!!”. Japp, vi erkände…

Vi rullade in vid målet i Göbeborg klockan 02.00. Jag kunde inte hålla mig utan fick göra ett litet vrål. 19 timmar ute på rundan, varav 16 på cykeln. En sån känsla!

Bror, Kristina, Mikael, Kent, Tony, jag, Henry, Yngve, Thomas och BeGe

Väl hemma blev det en varm skön dusch, lite mat och en tyst födelsedagssÃ¥ng för min fru som fyllde 40 innan jag släckte lampan och somnade med ett stoooooort leende…

Och i söndags dÃ¥…? Ojojoj… Kroppen skrek ”Va fan va det där grabben?!” och vill bara sova. Och när jag inte sov vill jag bara ha mat.

Och sÃ¥ var det det där med solbrännan… Det skulle ju vara hällregn och inte sol… Resultatet är tre knivskarpa illröda horn i pannan och en skitskumt solbränd illröd nacke. Hur förklarar man det pÃ¥ veckans kundmöten…?

Nu återstår bara det sista kvalificeringsloppet den 9 juni. Då ska 60 mil köras. Yippiekayey!

Paris – Here I come!

» Fler bilder på Pixbox

Gillade du den här artikeln? Prenumerera då på min RSS Feed!