Nu har det gått några dagar sen den stora resan runt sjön – Vätternrundan. Här är ett försök att summera min runda.

Tidigare år har det kittlat en del i magen innan starten. Första året eftersom jag aldrig gjort det tidigare och förra året eftersom jag ville förbättra min tid med två timmar och komma runt på under 10 timmar. Men i år var det helt lugnt i magpartiet. Dels eftersom jag nu visste ganska väl vad som väntade och dels eftersom planen var att köra lugnt och stilla med halva Team Drylane.com.

Uppresan gick smidigt förutom att jag fär andra gÃ¥ngen i mitt liv lyckats köra ifrÃ¥n ett framhjul. Men den här gÃ¥ngen i alla fall i samma stad som jag befann mig i sÃ¥ jag lyckades fÃ¥ tillbaks det. Framhjul är bra att ha…

Nummerlappsutdelningen var lika kaotisk som den brukar vara. Ska det verkligen ta en timma för att fÃ¥ ut sin nummerlapp och sitt tidtagningschip?! NÃ¥ja…jag träffade en massa cykelkompisar under tiden sÃ¥ det var i alla fall en trevlig timma.

I år bodde jag tillsammans med de övriga i Team Drylane.com och en massa trevliga cyklister från Borås CA i ett stort hus som boråsarna hyrt. Det låg cirka fem kilometer från starten vilket var helt perfekt. Alla höll sig vid huset och umgicks och hade trevligt innan och efter loppet.

Under kvällen hade vi ett teamsnack och åt hejdlösa mängder pasta. Tanken var att vi sju som skulle köra (Mats stod över på grund av hjärtproblem) skulle haka på det stora gänget från Borås CA så länge det gick. Fyra av oss hade ambitionen att försöka hela vägen men tre av oss – jag, Anders och Annika – skulle köra lugnare. Det kändes som en trygg plan med tanke på att jag körde min 60 milare helgen innan.

Jag somnade vid tiotiden och sov fyra timmar innan det var dags att göra sig i ordning inför starten.

Synen av 30 cyklister i Drylane- och BCA-kläder var riktigt cool.

Vid starten träffade vi en del hck’are innan det var dags för oss att rulla iväg. Vi startade 03.42 och hck 04.10.

Nere vid målrakan stod två från Enervitgänget och vrålade på oss. Dom var hur glada som helst och tjoade för fulla muggar. Inte illa för att vara klockan tjugo i fyra på morgonen. Ska vi tro att dom kom raka vägen från krogen? Hur som helst så kändes det kul att få de hejaropen.

Så snart motorcykeln släppte startfältet ökade farten rejält och gänget dundrade iväg i runt 40 km/h. Tyvärr var det en ganska rejält o-ihopsnackad grupp så det blev lite ryckigt och störigt till en början med ganska så rejäl cowboykänsla. Här körde man med varandra men inte riktigt för varandra även om det gjordes tappra försök att få till ett fungerande samarbete.

Vi hängde med i ungefär fyra mil men till slut släppte jag, Anders och Annika och körde i ett lugnare tempo. Resten av Drylanarna hängde med i tåget, som tydligen fick ihop samkörningen riktigt bra efter några mil till. Hisingens niotimmargäng passerade oss i en skönt småoorganiserad röra men dom såg i alla fall glada ut.

Efter Gränna beslutade sig Anders och Annika att dom skulle bryta när dom skulle komma fram till depån efter backen i Jönköping. Annikas feber hade tilltagit och Anders trasiga rygg gjorde sig påmind så jag förstår helt att dom tog det beslutet.

Mina ben kändes förvÃ¥nansvärt pigga sÃ¥ det blev lite snopet för mig att plötsligt inte ha nÃ¥gra att köra med. I mitt huvud ändrades min plan till ”jag kör hÃ¥rt och ser hur lÃ¥ngt det hÃ¥ller”.

Jag visste att Fredrikshof hade ett tiotimmarsgäng och Hisingens CK ett elvatimmarsgäng på ingång. Så jag ville försäkra mig om att inte missa chansen att kunna köra med dom så jag stod på ordentligt milen ner till teamdepån i Jönköping. Jag trodde jag skulle ta slut snabbt men det kändes som om jag bara körde och körde och allt kändes bra. I backen efter Jönköping träffade jag Bror från hck och hakade på hans grupp. Backen flöt på utan större problem så jag var rejält taggad när jag rullade fram till teambilen. Mats och Carol tjoade och vrålade. Jag hann byta mina benvärmare mot knävärmare, långfingrade hanskar till korta och fick i mig en banan innan jag trodde mig se hck-gänget så jag hoppade upp på cykeln och fortsatte.

Fast det visade sig vara Yngve och Claes frÃ¥n hck som släppt hck’s S9-grupp och nu körde i de grupper som dök upp. Jag hakade pÃ¥ deras grupp och kom in i ett jätteskönt flyt. Men sen hände det som hände flera gÃ¥nger under de närmsta 10-12 milen – den sköna gruppen gick in i nästa depÃ¥. Jag hade inga planer pÃ¥ att gÃ¥ in i depÃ¥erna sÃ¥ jag rullade vidare och hamnade i ”ingemansland” mellan de bra grupperna och fick trycka pÃ¥ pÃ¥ egen hand. Tanken var att det skulel finnas support strax innan Hjo men jag missade den.

NÃ¥gra mil innan Karlsborg kom Happy MTB’s sub9-gäng ikapp mig. Dom körde helt underbart jämnt och fint sÃ¥ det var en fröja att fÃ¥ vara med och kämpa med dom. Men som vanligt i Karlsborg sÃ¥ blir det strul med klungorna när en del gÃ¥r in i depÃ¥n och andra fortsätter. Min vätska började ta slut och jag kände att det skulle sitta bra med lite mat i magen. NÃ¥gon mil efter Karlsborg stod bilen, men nu med fyra galningar i eftersom man plockat upp Annika och Anders ocksÃ¥. Jag servades med goda ostmackor och bananer och fick en massa ”du ser GRYM ut”-peptalk innan jag stack iväg igen för att haka pÃ¥ en grupp som dök upp nere i backen. När jag hoppade upp pÃ¥ cykeln kom jag pÃ¥ att jag glömt byta vattenflaskorna men Carol ropade ”Allt är klart! Bara kör!!”. Hey! Snacka om proffsigt! Mitt depÃ¥stopp tog inte mÃ¥nga minuter men var välbehövligt.

Jag hade tänkt lägga ifrån mig vindvästen och pinka men var alldeles för adrenalinstinn för att komma ihåg det. Jag kommer faktiskt inte ens ihåg om jag svarade de i bilen nåt eller bara fokuserade på att få ner maten så snabbt som möjligt.

I klungan som dök upp fanns Mikael och Claes från hck med. Claes vurpade rejält i vår sub10-klunga förra året men hade gett sig tusan på att knäcka 10-gränsen i år så det kändes riktigt kul att stöta på honom då och då längs banan och se att han låg bra till och såg stark ut.

Mikael är en erfaren långdistansare som också satsar på årets PBP. Men till skillnad till mig kan han köra både långt (dvs längre än Vätternrundan) OCH snabbt. När vår klunga plötsligt tappade luften helt och stannade av gick jag fram och drog på och fick med mig några cyklister som piggnade till igen. Mikael låg med några cyklar bakom mig. När jag dragit min tur dök Mikael upp och dunkade på så in i norden uner nåt som verkade vara en evighet. Det var lite kul att se hur de som låg bakom honom tvingades droppa bakåt men han bara fortsatte trycka på. Forza Mikael!

Jag fick en liten dipp innan Hammarsundet och hamnade åter i ingemansland. Men nu med en hejdundrandes motvind rätt i ansiktet. Nu var det inte långt kvar så jag tryckte i mig det mesta i Enervitväg jag hade och hoppades på en ny bra grupp att kämpa tillsammans med. Efter nån mil dök ett gäng med cyklister från Lunedi upp. Jag gav mig faaaan på att jag inte skulle släppa dom. Speciellt som jag börjat räkna i huvudet på möjligheten att komma in på under 10 timmar.

Känslan av att känna att jag kunde hänga med i deras sanslösa tempo de sista milen trots att jag kört 26-27 mil blev en rejäl kick för självförtroendet. Inte ens backen i Medevi som är kort men naggande god i slutet av loppet kändes speciellt farlig.

När vi kom in på rakan in mot Motala pekade allt mot en tid på runt 9.50. Fy fasiken va skönt!

Väl i mål blev jag bara glad. Fy fasiken va jag kört! Min tid blev 9.49. Målet för rundan hade ändrats drastiskt men jag hade kunnat växla tempo och köra på – och det under rejält lång tid. Snacka om kick!!

Visserligen körde jag på 9.30 förra året, men då var förutsättningarn i princip superoptimala och jag hade en organiserad klunga på 24 cyklister att köra tillsammans med.

När jag lugnat ner mig en smula åt jag den goda pastasalladen och pratade med folk. Några som jag aldrig träffat förut kom fram och berättade att dom följer mig här på bloggen och önskade mig lycka till i Frankrike. Kul! Det uppskattades!!

Jag kände inte för att åka tillbaka till huset ännu så jag gled runt lite på stan och köpte mig en mjukglass och bara satt och njöt. En sån dag!

Borås CA har en trevlig tradition. På kvällen efter rundan grillar dom i den stora parken runt huset och äter tillsammans på långbord. Jag var lite sömnig och trött men hade jättetrevligt i deras sällskap. Speciellt impad var jag av Åsa som börjat cykla i april efter att ha blivit intresserad efter ett spinningpass. Hon kom in på 9.40. Snacka om talang!

Vår massös extraordinaire Carol masserade våra trötta kroppar och fick hårda cyklistgrabbar att skrika som stuckna grisar. Men oh va skönt det var med en rejäl gruvarbetarmassage efter rundan!
Under kvällen satt vi i teamet i mörkret i vårt rum och dösnackade och hade kul. Jag tror faktiskt att ingen orkade tänka tanken att man kanske kunde tända i taket.

Till slut orkade vi inte mer utan somnade och sov sÃ¥ sött sÃ¥ sött…

Stort tack till teambossarna Mats och Anders och supermassösen Carol och resten av teamet! Och så klart alla andra trevliga cyklister!

Ps. Egen servicebil?! Egna depÃ¥er?! Tja…när kommunerna längs banan, brandförsvaret och en herrans massa stora företag har slagit upp sina rejäla tält i princip pÃ¥ banan känns vÃ¥r service ganska harmlös. DepÃ¥platserna var väl valda och störde inte nÃ¥gra deltagare.

» Drylane