Denna artikel publicerades ursprungligen i juli 2005 pÃ¥ Hisingens CK’s hemsida
Med ett visst vemod rullade vi iväg frÃ¥n vÃ¥rt boende till starten den här morgonen eftersom Ã¥rets M6 gick mot sitt slut. Nu Ã¥terstod bara de förhÃ¥llandevis snälla sista nio milen att avverka. Men väl vid starten blev man glad igen när man sÃ¥g allt fler glada och fräscha hck’are som kommit ner speciellt för dagen för att vara med i motionsloppet Sydhalland Runt. För dom ett motionslopp, för oss – ännu en dag pÃ¥ jobbet…
Ganska snart visade det sig att vi skulel bli en rejäl hck-klunga som höll sig strax under 30 km/h i snitt. Elly frÃ¥n Frerikshof och Eva Anderson frÃ¥n Tullinge hängde pÃ¥ och Sveto och Daniel frÃ¥n Angered som kört med oss tidigare i veckan var Ã¥ter igen med i gänget. SÃ¥ totalt var vi strax över 20 personer som höll ihop. Annie var med frÃ¥n start men gjorde efter en stund det som Vacchi brukar kalla ”tar backen i sin egna tempo” och släppte vÃ¥r grupp, vilket skulle visa sig vara rätt tänkt frÃ¥n hennes sida. Men mer om det senare.
Me en hel drös nya pigga hck-ben i klungan sÃ¥ stack hastigheten iväg en del i starten, men ganska snart hade vi stabiliserat oss i en behaglig marschfart. Uffas behagliga gotlänska stämma gjorde sig pÃ¥minnd till som tätt när han skanderade ”Alle mee?” och ”Heull ejen lejte!”. Men det är ju sÃ¥ vill vill ha Uffa för fÃ¥ kan fÃ¥ en klunga att le sÃ¥ mycket som Uffa.
Dagens stigningar var lite snällare än de som vi tvingats klättra i under de tidigare etapperna men nog fick man lite känsla för att man kört lite de senaste dagarna för visst tusan kändes det i benen när lutningarna kom. Nerför ska det erkännas att det blev lite buskörning, men det tycker i alla fall jag är okej när man känner att man är inne pÃ¥ de sista milen. Efter den första rushen nerför rullade Uffa ikapp mig. Hans enda kommentar var ”Tja!”, vilket kan tolkas om till ”Va fan va de där för jävla rush!?”. SÃ¥ i varje nerförsbacke när jag körde om honom eller han om mig utväxlades ett ”Tja!”
Etappen gick till viss del pÃ¥ jättefina, men ack sÃ¥ smala vägar. Och när vi var uppe pÃ¥ rundans platÃ¥ och det var som smalast och man sitter och smÃ¥snackar och allmänt slappnar av sÃ¥ kommer en….ko gÃ¥ende pÃ¥ vägen i rakt motsatt riktning. Wooooo! Men detta var en snäll och cyklistvänlig ko sÃ¥ hon vek in pÃ¥ första bästa avtagsväg sÃ¥ att vi tryggt kunde cykla vidare. Tänk om alla bilister var lika hänsynsfulla!
Vi stannade i alla depåer och såg till att äta rejält många av loppets oerhört goa bullar. I andra depån blev det till och med tid för en gruppfotografering. Uffa försökte få igång allsång med en klubb-hejaramsa innan vi rullade in i depåerna och lyckades väl ganska bra stundtals.
Beläggningen pÃ¥ rundan kan nog beskrivas som….skiftande. Under en sträcka var det ”brutalgrus” i nÃ¥gra meter. De som lÃ¥g först började skrika ”grus!” och ”grop!”men ju fler som kom in i partiet desto högre blev vrÃ¥let sÃ¥ det lät mest som ett avgrundsvrÃ¥l. SÃ¥ när vi efter 100 meter gick in i ett likadant parti sÃ¥ hade alla gett upp tanken pÃ¥ att varna och la av ett nytt avgrundsvrÃ¥l istället. Vad gör man inte för att roa sig pÃ¥ cykeln?
Den sista biten in mot mÃ¥l var en riktigt smal väg med massor av hÃ¥lor. Uffa, som nu ”sjungit upp sig” ordentligt skanderade myndigt ”HÃ…Ã…Ã…Ã…Ã…Ã…Ã…L!!!” för varenda hÃ¥l. Men efter en stund var det nästan bättre att ropa ”platt!” där det inte var hÃ¥l. Lite Paris-Roubaix med andra ord :D.
Med nån kilometer kvar till målet började Sandra, som låg i högerledet, vrida oroligt på huvudet. Tjejspurt? Så med lite förhandlande i klungan tog hon sig ut och började bomba på på samma sätt som hon gjort innan under veckan in mot mål. Lina hängde på (även om hon hävdade motsatsen senare) och då var det järnet som gällde hos många i klungan. För visst ska en etapp avslutas ståndsmässigt?
Själv rullade jag in tillsammans med Elly som kämpat tillsammans med oss andra hela veckan. Vi tackade varandra för gott samarbete och rullade nöjda in i mÃ¥l. En hel jäkla M6’a var avverkad!
SÃ¥ var det det där med Annie och hennes ”ta backen i sitt egna tempo”…
Efter en av vÃ¥ra latjolajban-körningar i en nedförsbacke stod vi och väntade in alla sÃ¥ att vi kunde samlas ihop igen. Annie valde dock att rulla vidare. Vi andra antog att hon ”rullade vidare sÃ¥ sakta”, men det visade sig att hon kört stenhÃ¥rt pÃ¥ egen hand och skippat alla depÃ¥er. För när vi rullade in vid mÃ¥let sÃ¥g man ett stoooooort vitt leende hos en viss tjej. Hon hade helt enkelt slagit klungan pÃ¥ etapen. Det är bara att erkänna sig besegrad…
Sista etappen blev verkligen en kanonavslutning pÃ¥ min M6-upplevelse. Vädret som enligt rapporterna skulle vara uruselt blev riktigt bra cykelmässigt men viktigast av allt var nog ändÃ¥ at vi hade med oss sÃ¥ mÃ¥nga av de vi kämpat tillsammans med under veckan och att det var sÃ¥ mÃ¥nga trevliga hck’are som kom ner och körde Sydhallad Runt.