Här kommer en lite längre text som komplement till de tidigare liverapporterna
Huvva! 60 mil är lÃ¥ngt – jävligt lÃ¥ngt. Och 30 grader är varmt – jävligt varmt. Speciellt när man cyklar i värmen…
I helgen var det dags att köra det sista av de fyra kvalificeringsloppen inför Paris-Brest-Paris.
Dagarna innan starten hade jag planerat och klurat på vad som skulle med och vad som skulle få ligga kvar i lådan hemma. Varmt som tusan sa både SMHI och danska DMI så varmt utgick jag ifrån. Det pratades om en regnskvätt på söndagen fast samtidigt med 25 grader så det ignorerade jag.
Med min nära intill sammanklappning på Nationaldagsloppet tre dagar innan starten fick jag fundera rejält på vad som kunde ha gått fel. En av sakerna jag kom fram till var att jag slarvat med vatten och saltintaget. Så jag bunkrade upp med rejält med vatten dagarna innan starten och packade ner packevis med Enervits GT-tabletter.
Klockan kvart över fem på lördag morgon var det väckning och frukost. Precis som på förra kvalificeringsloppet så var humöret på topp från start. Det blev en skön frukostfrossa med massor av godsaker. Innan jag stack iväg tog jag en sista koll på vädersajterna för att kolla att allt fortfarande stämde med vad dom sagt tidigare.
Väl vid starten blev jag överraskad över hur få vi var som skulle köra. Vi blev 11 vid starten, varav två bara skulle åka med en bit av rundan.
Jag hade tänkt textrapportera längs banan. När jag testat det tidigare i veckan hade det fungerat lite halvbra. Men när jag skulle skicka min första rapport frÃ¥n starten vägrade det resolut att fungera. Skit ocksÃ¥! Sony Ericssons webbläsare var inget vidare. Skit ocksÃ¥! Men inget att göra annat än att hoppa upp pÃ¥ cykeln och hänga med gänget. (för de tekniskt intresserade sÃ¥ löste jag problemet genom att ladda ner webbläsaren Opera till mobilen vid ett stopp…)
En bit in på banan anslöt Andrei så nu var vi 12 cyklister ute på banan. Håkan hade valt att som vanligt ta sitt egna tempo redan från starten och låg bakom vår grupp, men resten körde tillsammans mot första stämplingen.
Efter några mil stod Kent och fotade oss i en backe. Men följa med oss? Nä, han hade redan kört sin 60-milare så han var nöjd.
Det var verkligen stekhett från första stund på rundan. Jag knaprade den första GT-tabletten redan när vi körde över Älvsborgsbron efter några kilometer.
Första stämplingen var i Ljungskile efter cirka nio mil. En påse med gårdagens krämbullar till det facila priset av 10 kronor. Man tackar!
Strax efter Ljungskile anslöt Jan-Erik som var ute och rullade. Han körde med oss några mil. Gruppen höll ihop fint men vid stämplingen i Trollhättan efter 12 mil valde Andrei att köra vidare ensam.
Vägarna kring Trollhättan var verkligen fina men det var ack så varmt. Och inte fick man svalka i den svaga, svaga vinden heller. Det kändes nästan som man bara blev ännu varmare av vinden. Jag började hälla vatten över mig ganska tidigt eftersom jag inte ville däcka av värmen.
Det kändes som om hela skogen var full av fina veteran- och raggarbilar. Det kom skitfina vrÃ¥lÃ¥k hela tiden. Det visade sig vara nostalgimässa (snacka om svepande programförklaring…) i trakten.
Under en sträcka på nån mil fick vi tre punkteringar i gruppen och jag fick problem med min väska som började glida ner mot bakhjulet. Att stå still i solen var ingen höjdare så vid stoppen blev det två som mekade och resten stod inne i skogens skugga.
När vi närmade oss VÃ¥rgÃ¥rda möttes vi av Andrei som…glatt kom cyklande i motsatt riktning. Riiiight…
Ulf från Lygnens fick problem med ryggen. Efter en stunds dividerande och lite grävande i Dr Fuentes (dvs mitt) medicinförråd valde han och Thomas att köra vidare själva i en lugnare takt.
I Fristad sÃ¥g vi Andrei komma körandes ännu en gÃ¥ng. Hmmm…. Hur kom han hit?! Jag behövde svalka mig rejält sÃ¥ jag vräkte pÃ¥ mig massor av iskallt vatten och köpte en Slush Puppie. Jag huttrade i en stund men var stekhet efter bara nÃ¥gra minuter. Denna förbenade värme!
Thomas och Ulf dök också upp här men valde att stanna och äta middag redan här.
Vi rullade vidare till stämplingen i Svenljunga som vi förla till byns pizzeria. Pizzan var helt okej. Jag hade fantiserat om bearnaisesås så en sån pizza fick det bli. Stoppet blev lite långt eftersom pizzan tog sån tid så när vi kom ut på vägen igen kom Thomas och Ulf cyklande. Dom gjorde ett försök att hänga med oss.
Nu föll mörkret och det var dags att förbereda sig för nattcyklingen. Reflexvästar togs på och lampor tändes.
När vi rullade in i byhÃ¥lan Hyltebruk efter 33 mil var det inte lätt att hitta nÃ¥t öppet ställe. Det slutade med att vi stannade till pÃ¥ samma sunkiga pizzeria som vi stannat vid pÃ¥ 40-milaren nÃ¥gra veckor tidigare. Samma sköna gäng av proffsalkisar var samlade. En salongsberusad (rejäl underdrift) man klädd i sportshorts och linne och en hejdundrandes mage dundrade stolt in i trotoarkanten med sin cykel, körde in i Ulfs bakhjul med en smäll och slängde sen ifrÃ¥n sig sin cykel och proklamerade högljutt ”Men ni ser ju för faaaan ut som ena gummigubbar hela bunten ju!!”. I min huvud var svaret ”Och du ser ut som en skönt härdad alkoholist”. Men jag orkde inte dividera med honom. Jag gick pÃ¥ toaletten istället. När jag kom ut stod han och kände pÃ¥ vikten pÃ¥ min cykel genom att svinga den upp och ner. AVBRYT!!! Han tyckte att vi kunde byta cyklar med varandra. Han kunde till och med sträcka sig till att lägga 40 kronor mellan. Tjena mittbena…
Nä, den här David Lynch-aktiga byn ville jag bara lämna…
Den sju mil långa resan från Hyltebruk till Laholm var riktigt skön tycker jag. Jag njöt av att temperaturen äntligen blivit riktigt behaglig. Det var först klocka två på natten som jag tog på mig vindvästen och lösärmarne eftersom det började bli fuktigt ute.
Att cykla på natten var riktigt behagligt. Tyst, vindstilla och inga bilar. Det var en ganska rejält kuperad sträcka men jag tyckte det flöt på väldigt fint. Tydligen passar det mig att inte veta hur långt det är kvar på backarna. Man tar det man ser liksom och ignorerar resten. Henry hade kört sträckan och hade järnkoll på hur vi skulle köra och varnade för alla farliga kurvor och liknande.
Väl framme på vandrarhemmet tog jag en härlig iskall dusch och åt en Kexchoklad innan jag somnade nöjd med dagen.
Frukosten serverades från klockan åtta och vi hängde på låset eftersom vi ville vara iväg igen redan klockan nio på morgonen för att hinna med tidsschemat för loppet.
Nästa stämpelställe var tennisbyn BÃ¥stad. Mitt i den lilal byn lÃ¥g ett lyxigt hotell där vi skulle stämpla. Massor av rikt folk av finare sort som kindpussades. Och vi svettiga cyklister… Utanför entrén stod en stenbänk med orden ”BUSINESS CLASS” pÃ¥. Det gav mig lite vibbar av ”Whites only”-bänkarna som fanns förr i USA sÃ¥ jag vÃ¥gade inte sätta mig pÃ¥ de. Bäst att inte brÃ¥ka med ortsbefolkningen liksom…
Efter några timmar gjorde sig bakdelen hörd. Och det med råge. Den började få nog av de många timmarna cykling. När jag suttit ner en stund brann det som eld i baken. Det enda som hjälpte var att ställa sig upp och trampa en stund. Det funkar fint i uppförsbackar men på platten blir det lite underligt. Även handflatornas kontaktytor mot styret började småstrejka. Man fick byta grepp hela tiden för att inte få ont.
I Halmstad stämplade vi pÃ¥ en bensinmack och gruppen höll pÃ¥ att fÃ¥ kombinerad skrattattack och nervöst sammanbrott när Tony svarade i mobiltelefonen för 237’e gÃ¥ngen under resan pÃ¥ sköna göteborska med ”Aaaaah de e Tooooonuuuuuuu!” följt av en ingÃ¥ende förklaring av vad vi var ute pÃ¥ för runda och var han var just för tillfället. Komik!
Motvinden, värmen och distansen började ta ut sin rätt i gruppen så tempot sänktes rätt rejält när vi rullade vidare mot stämplingen i Varberg. På väg mot stämplingen stanande vi till i Falkenberg och åt ännu en pizza. Mums!
Vi körde pÃ¥ den gamla E6’an och slogs av hur mÃ¥nga av de gamla matställena som vi mindes frÃ¥n barndomen som vi passerade som förr var superaktiva ställen men nu stÃ¥r dom där som förfallna lik längs vägen.
Stämplingen i Varberg gick ganska snabbt och vi fortsatte mot mÃ¥let i Göteborg. När vi närmade oss FjärÃ¥s var mitt vatten slut. Gruppen stannade för att smörja in skavande bakar sÃ¥ jag rullade vidare mot bensinstationen nÃ¥gra kilometer längre fram för att fylla pÃ¥ dagens elfte och tolfte vattenflaska. Och när jag stod och väntade utanför stationen kom gänget Ã¥kande och ville….fylla pÃ¥ vatten. Suck…
Jag och Tony valde att rulla vidare sakta sakta och fortsatte göra så in till målet. Längs vägen fick vi sällskap av Martin och Suzanne från Hisingens CK som följt mina rapporten från banan och kört ut för att möta oss. Fasiken va kul!!
Tony sjöng sin sÃ¥ng ”Fy fan va vi e bra! Vi har cyklat 60 mil idag!” den sista milen sÃ¥ vi var riktigt glada och nöjda när vi rullade i mÃ¥l strax innan klockan 21. Resten av gänget kom nÃ¥n halvminut efter oss. Tyvärr fick vi reda pÃ¥ HÃ¥kan och Andrei tvingats bryta.
Nu har det gått ett dygn sen målgången. Idag skall jag börja fylla i anmälningspapprena till det riktiga loppet så att jag blir anmäld.
Kroppen känns förvånansvärt bra. Jag var på en timmas massage idag vilket var väldigt skönt. Det som känns mest idag är tårna. Känslen har i princip försvunnit på båda stortårna. Handflatorna är lite bättre men det känns som om jag slagit dom hårt i en vägg en massa gånger. Handlederna och armbågarna gör lite ont också om man vickar på dom men det är absolut ingen fara. Jag skall testa lite andra strumpor på Vätternrundan som körs nu på helgen för att se om de funkar bättre.
Men va tusan! Jag är kvalificerad! Ett stooooort mål på vägen mot Frankrike är avklarat.
Nu ska jag slappna av lite och softa. TIll helgen blir det cykling runt stora sjön helt utan tidsmÃ¥l eftersom vi delade upp Team Drylane.com i tvÃ¥ gäng. Jag kör i ”soft-gänget” vilket känns väldigt bra idag…
69 dagar kvar till start nu!!
Efter en period med lite halvtaskigt cykelsug och för mycket stress och arbete på jobbet är det dags att komma igång igen så jag kommer köra en ny omgång morgonrundor innan jobbet.
I förra veckan sålde jag min De Rosa, men med brasklappen att köparen skulle få lov att kolla så att storleken passade. Och efter lite mätningar kom köparen fram till att cykeln var en smula fel i storlek. Så nu står den här i receptionen på jobbet igen och ser sådär vacker ut som bara en De Rosa kan.
Rasmus Olsson i Hisingens CK har roat sig med att läsa igenom SCF’s tävlingsregler och hittat en hel del tokigheter. Vad sägs om den här t ex?
Med en smula separationsångest sålde jag Hugo – dvs min fina blå De Rosa Team – idag. 
Idag är det 60 dagar kvar till starten av loppet jag mentalt och fysiskt förberett mig för i snart ett år nu – Paris-Brest-Paris.
Nu har det gått några dagar sen den stora resan runt sjön – Vätternrundan. Här är ett försök att summera min runda.
Borås CA har en trevlig tradition. På kvällen efter rundan grillar dom i den stora parken runt huset och äter tillsammans på långbord. Jag var lite sömnig och trött men hade jättetrevligt i deras sällskap. Speciellt impad var jag av Åsa som börjat cykla i april efter att ha blivit intresserad efter ett spinningpass. Hon kom in på 9.40. Snacka om talang!
Igår beslutade de italienska myndigheterna att Ivan Basso får maximalt straff – 24 månaders avstängning – för sin doping (eller försök till doping beroende på vem man litar på).
Han uppmanar alla som kör årets Vätternrunda att be vänner och familj att skänka 50 öre eller 1 krona till Läkare utan Gränser för varje kilometer som vi klarar av.
Hmmm…