Idag kom ett kul besked – Fysiken här i Göteborg blir en av mina samarbetspartners under året fram till loppet. Det innebär att jag kommer förlägga min inomhusträning under vintern i deras nya fina anläggning vid Kaserntorget.
Riktigt roligt!!
Ps. Vill du testa att träna på Fysiken har dom ett erbjudande just nu på sin hemsida som gör att du kan träna gratis en gång.
Simple Minds, de gamla hjältarna från 80-talet, spelade utomhus på Götaplatsen i fredags och jag, Carina, Matilda och vår kompis Thomas och hans son var på plats tidigt och fick plats längst fram. Alla gamla hits betades av och det var fullpackat med publik långt ner på Avenyn. Enligt polisen var det över 20.000 på plats. Svettiga och nöjda, men med halvt söndriga ryggar, promenerade vi hemåt efter en och en halv timmas ös.
Snacka om perfekt avslutning på semestern!
PÃ¥ en filt vid Röda Sten kom jag och Matilda pÃ¥ att vi ville Ã¥ka till Paris för att kolla avslutningsetappen av Ã¥rets Tour de France. SmÃ¥panik utbröt eftersom Matilas pass inte var giltigt. In i bilen och full fart till passpolisen som vi kom fram till nÃ¥gra minuter innan stängning. Phew…
Eftersom budgeten var begränsad valde vi att flyga med FlyMe som hade riktigt billiga biljetter och bokade hotell på lågpriskedjan Formule1. Det hotellen lämnar kanske en del att önska vad gäller bekvämligheter men det funkade för oss. Det blev en blixtvisit till Frankrike på två och en halv dag. Första dagen försökte vi i gassande sol bränna av så mycket som möjligt av sevärdheterna som Matilda ville se. Vi var också nere vid Champs Élysées och försökte kolla in var vi ville stå på söndagen. Man kan lugnt säga att man märkte av att det var Tour de France på gång i stan. Det fanns massor av affärer som sålde souvenirer och tröjor och man hade börjat ställa ut kravallstaket längs vägen.
Innan vi gick och la oss förberedde vi sverigeflaggan vi hade med oss genom att skriva ”HCK GÖTEBORG” pÃ¥ den.
Söndagen visade sig vara minst lika varm som lördagen. Ujujuj… Vi gav oss av frÃ¥n hotellet vid Ã¥ttatiden pÃ¥ morgonen utrustade med Ã¥tta liter vatten för att palla att stÃ¥ pÃ¥ plats hela dagen.
Damen i bageriet som vi handlade goa bakverk i vid hotellet tittade pÃ¥ vÃ¥ra klubbtröjor och himlade med ögonen samtidigt som hon frÃ¥gade ”Le tour?”. Vi svarade med ett rungande ”OUI!!” och stegade med bestämda steg mot Metron. Nu var det dags!!
Väl nere på toppen av Champs Élysées slogs vi av att det inte fanns en bil på gatan. Allt var avstäng. Folk hade börjat samlas men det var långt ifrån trångt. Det var ett led längs hela gatan. De flesta var smarta nog att ha med sig stolar, vi tillhörde tyvärr inte denna smarta grupp.
Eftersom det var avstängt för bilar testade vi om nÃ¥n skulle säga till oss om vi promenerade mitt i gatan. Men de franska poliserna var sÃ¥där skönt…franska och verkade inte bry sig nämvärt om tvÃ¥ lycraklädda svenskar. Det var en klart häftig känsla att stÃ¥ mitt i gatan och se hela vägen ner till obelisken vid Place de la Concorde.
Nere vid parkdelen av Champs Élysées hade man börjat sätta samman mÃ¥lportalen sÃ¥ vi passade pÃ¥ att frÃ¥ga en japan (alltid dessa japaner…) om han kunde ta en bild av oss framför den innan vi fortsatte ner till platsen där vi skulle stÃ¥. Men pÃ¥ Place de la Concorde kom en loj polisman och meddelade att här kan ni ju inte stÃ¥. Ingen skulle fÃ¥ stÃ¥ där enligt honom. Att det senare visade sig vara fullpackat pÃ¥ det stället är en annan sak…
Så det blev till att köra plan B och promenera uppåt gatan igen för att hitta en bra alternativ plats.
Strax efter målet hittade vi ett gäng danskar och två engelska damer som hade plats för oss så vi slog oss ner mellan dom och satte fast vår flagga på kravallstaketet. Vi hade också med oss Lygnens Venners flagga ner som vi lovat att försöka få upp men vi fick en tillsägelse att den inte fick sitta uppe eftersom den skulle ta uppmärksamhet från de betalande sponsorerna. Nationsflaggor var okej. Klockan var nu nio på morgonen och det började bli rejält varmt.
Platsen vi ställt oss på visade sig vara en kalasbra för 50 meter bort började man baxa upp en megastor tv-skärm där dom senare skulle kunna följa etappen. Några meter bort från oss kom det också en vagn där dom sålde ännu mera officiella prylar. Vi fyndade loss på t-shirtar, tröjor och bandanas.
Under timmarna fram tills reklamkaravanen kom vid tvÃ¥tiden började allt fler människor komma. Vilsna japaner stannade nÃ¥gra minuter för att försöka klura pÃ¥ vad tusan som var pÃ¥ gÃ¥ng och galna och superentusiastiska australiensare tog plats komplett med flaggor och uppblÃ¥sbara kängurus (självklart…).
Reklamkaravanen var verkligen ett kapitel för sig. Under nÃ¥gon timma passerade helt sanslöst sjuka motordrivna kreationer. Gemensamt för alla var att dom förde ett jääävla liv. Tyvärr fick vi inga av de reklamprylar som dom brukar vräka ut frÃ¥n bilarna eftersom vi stod för nära mÃ¥let. Efter att Hushovd blivit skuren i armen av en grön reklamhand i papp pÃ¥ ett upplopp tidigare i touren hade organisatörerna satt stopp för det. Trist…
Efter karavanen började man sända etappen på tv-skärmen. Den tidtabell vi laddat ner från tourens sajt visade sig bli allt mer inaktuell för var det nåt cyklisterna inte hade i början av etappen så var det bråttom.
Men vid femtiden började dom närma sig centrum. Nu var det fullpackat så långt man kunde se, men trots sjukt mycket åskådare på plats var det hela tiden kanonstämning.
Att cyklisterna var pÃ¥ väg gick det inte att missa för som det gick en ”vÃ¥gen” av vrÃ¥l genom publiken när gänget kom. Och efter cyklisterna kom servicekaravanen framdundrandes i full fart. PÃ¥ tv brukar man se nÃ¥gra fÃ¥ bilar bakom cyklisterna men det är måååånga bilar där bak.
Cyklisterna passerade oss 10 gånger, fem på uppvägen och fem på nervägen. Men att försöka få ett grepp om vilka som var med i klungan var nästan lönlöst för jääääsiken va fort dom körde på kullerstenen! Vi försökte hålla koll på Landis, Gotland och Rasmusen genom att leta efter gul tröja, en sverigetröja eller den prickiga tröjan. Resten bara gick inte om man inte sneglade på TV-skärmen som fanns i närheten.
Australiensarna som stod jämte oss höll på att tokexplodera när det var dags för slutspurten och Robbie McEwen låg bra till, men på slutet fick han ge sig för norrmannen Hushovd.
Efter priscermonin kom en cool grej som man aldrig ser på tv när cyklisterna defilierade längs banan lag för lag i lugn fart med motorcykeleskort före. I högtalarna spelades klassisk musik så det var jäkligt maffigt. En norsk tjej som stod jämte oss lyckades få Hushovd att stanna och fick en kram av honom.
Jag och Matilda vrÃ¥lade som tokar och viftade med vÃ¥r svenska flagga när de tvÃ¥ svenskarna i Francaise des Jeux – Thomas ”Gotland” Lövkvist och Gustav Larsson – passerade och fick en vink och tummen upp. Mission accomplished!
Efter att ha ätit en välförtjänt men sen middag satte vi oss pÃ¥ tunnelbanan och Ã¥kte hem till hotellet där vi somnade pÃ¥ tvÃ¥ röda sekunder…
Väl hemma i Sverige igen kändes det nästan surrealistiskt. Var vi där? Vi var där! Och vi var längst fram! Snacka om en fullständigt galen resa, men fasiken va kul det var!
Jag och Eva-Lena frÃ¥n Hisingens CK hade blivit inbjudna av Anders Olausson pÃ¥ BRC Hälsopartner och Eurosport att vara med och se hur det gÃ¥r till vid en sändning pÃ¥ Eurosport under Tour de France. Under touren sitter alla nordiska kommentatorer i Sundbyberg och sänder. Vi skulle vara med när dom sände etappen till L’Alpe d’Huez pÃ¥ tisdagen. En klassiker!!
Vi tog med cyklarna och bestämde träff med lite cykelkompisar som vi kände i Stockholmstrakten på måndagen. Vi cyklade ut på kanonfina vägar och passerade både Drottningsholms Slott och Svartsjö Slott innan vi kom tillbaka hem sju mil senare.
Morgonen efter cyklade jag och Eva-Lena ut ungefär samma väg som dagen innan för att få en runda innan sändningen.
Efter en god lunch var det dags att gå upp till Eurosport och sändningen.
Att säga att kommentatorerna sitter och jobbar i en ”garderob” är inte en överdrift. Det är inte mÃ¥nga kvadratmeter varje kommentatorpar har att arbeta i. Varje lands kommentatorer sitter i ett ljudtätt bÃ¥s i en halvmÃ¥ne form. Framför sig har dom en glasruta in till producenten sÃ¥ att dom kan kommunicera med henne. NÃ¥gra tv-skärmar, var sin bärbar dator, lite faktaböcker och resten…det sitter i skallen. Klart imponerande!
Det vi hemma i tv-soffan kan tycka är irriterande reklamavbrott innebär ”dags för panikrast” för gänget i Sunbyberg. PÃ¥ given signal öppnas dörrarna till bÃ¥sen och fort som attan tar man sig till toaletten eller kaffemaskinen. Sen är det raska steg tillbaka till bÃ¥set som gäller och vi hemma i soffan märker ingenting av detta.
Inne hos producenten kunde man se hur det fullständigt vällde in sms-frÃ¥gor frÃ¥n tittarna. Dagens favorit var ”hur gör man när man kissar pÃ¥ cykeln?”. En frÃ¥ga som besvarades med nÃ¥t i stil med ”men varför ska man kissa pÃ¥ cykeln? Kissa vid sidan om den istället”.
Efter målgången fick jag lov att vara med inne i båset. Om man är imponerad över Anders och Robertos i vanliga fall blev man ännu mer imponerad nu. Snacka om att dom är ett samkört gäng. Den ena började prata om nåt och utan att säga nåt letade den andra fram fakta på tourens hemsida som behövdes 10 sekunder senare. Sanslöst proffsigt.
Vi som var pÃ¥ besök ordnade med en vadslagning om vem som skulle vinna etappen. George ”Hinken” Hinkapie var mitt val och en bit sÃ¥g det bra ut. Men ack… Anders Olausson vann vadet. Damn!
Morgonen efter följde jag och Eva-Lena med ut och cyklade på kommentatorernas morgonrunda. Förutom Anders och Roberto kom även en av de danska kommentatorerna med ut och cyklade.
Det märktes att de här grabbarna vet hur man cyklar, fattas bara annars. Och lika mycket Piff & Puff som dom är i sändningen, lika mycket är dom det när dom cyklar. Ständigt munhuggande. Kul!
Rundan avslutades med en go fika på ett café i Sundbyberg innan det var dags för kommentatorerna att gå till jobbet och oss att, huuuur nöjda som helst, rulla hem mot Göteborg igen.
Denna artikel publicerades ursprungligen i juli 2005 pÃ¥ Hisingens CK’s hemsida
Med ett visst vemod rullade vi iväg frÃ¥n vÃ¥rt boende till starten den här morgonen eftersom Ã¥rets M6 gick mot sitt slut. Nu Ã¥terstod bara de förhÃ¥llandevis snälla sista nio milen att avverka. Men väl vid starten blev man glad igen när man sÃ¥g allt fler glada och fräscha hck’are som kommit ner speciellt för dagen för att vara med i motionsloppet Sydhalland Runt. För dom ett motionslopp, för oss – ännu en dag pÃ¥ jobbet…
Ganska snart visade det sig att vi skulel bli en rejäl hck-klunga som höll sig strax under 30 km/h i snitt. Elly frÃ¥n Frerikshof och Eva Anderson frÃ¥n Tullinge hängde pÃ¥ och Sveto och Daniel frÃ¥n Angered som kört med oss tidigare i veckan var Ã¥ter igen med i gänget. SÃ¥ totalt var vi strax över 20 personer som höll ihop. Annie var med frÃ¥n start men gjorde efter en stund det som Vacchi brukar kalla ”tar backen i sin egna tempo” och släppte vÃ¥r grupp, vilket skulle visa sig vara rätt tänkt frÃ¥n hennes sida. Men mer om det senare.
Me en hel drös nya pigga hck-ben i klungan sÃ¥ stack hastigheten iväg en del i starten, men ganska snart hade vi stabiliserat oss i en behaglig marschfart. Uffas behagliga gotlänska stämma gjorde sig pÃ¥minnd till som tätt när han skanderade ”Alle mee?” och ”Heull ejen lejte!”. Men det är ju sÃ¥ vill vill ha Uffa för fÃ¥ kan fÃ¥ en klunga att le sÃ¥ mycket som Uffa.
Dagens stigningar var lite snällare än de som vi tvingats klättra i under de tidigare etapperna men nog fick man lite känsla för att man kört lite de senaste dagarna för visst tusan kändes det i benen när lutningarna kom. Nerför ska det erkännas att det blev lite buskörning, men det tycker i alla fall jag är okej när man känner att man är inne pÃ¥ de sista milen. Efter den första rushen nerför rullade Uffa ikapp mig. Hans enda kommentar var ”Tja!”, vilket kan tolkas om till ”Va fan va de där för jävla rush!?”. SÃ¥ i varje nerförsbacke när jag körde om honom eller han om mig utväxlades ett ”Tja!”
Etappen gick till viss del pÃ¥ jättefina, men ack sÃ¥ smala vägar. Och när vi var uppe pÃ¥ rundans platÃ¥ och det var som smalast och man sitter och smÃ¥snackar och allmänt slappnar av sÃ¥ kommer en….ko gÃ¥ende pÃ¥ vägen i rakt motsatt riktning. Wooooo! Men detta var en snäll och cyklistvänlig ko sÃ¥ hon vek in pÃ¥ första bästa avtagsväg sÃ¥ att vi tryggt kunde cykla vidare. Tänk om alla bilister var lika hänsynsfulla!
Vi stannade i alla depåer och såg till att äta rejält många av loppets oerhört goa bullar. I andra depån blev det till och med tid för en gruppfotografering. Uffa försökte få igång allsång med en klubb-hejaramsa innan vi rullade in i depåerna och lyckades väl ganska bra stundtals.
Beläggningen pÃ¥ rundan kan nog beskrivas som….skiftande. Under en sträcka var det ”brutalgrus” i nÃ¥gra meter. De som lÃ¥g först började skrika ”grus!” och ”grop!”men ju fler som kom in i partiet desto högre blev vrÃ¥let sÃ¥ det lät mest som ett avgrundsvrÃ¥l. SÃ¥ när vi efter 100 meter gick in i ett likadant parti sÃ¥ hade alla gett upp tanken pÃ¥ att varna och la av ett nytt avgrundsvrÃ¥l istället. Vad gör man inte för att roa sig pÃ¥ cykeln?
Den sista biten in mot mÃ¥l var en riktigt smal väg med massor av hÃ¥lor. Uffa, som nu ”sjungit upp sig” ordentligt skanderade myndigt ”HÃ…Ã…Ã…Ã…Ã…Ã…Ã…L!!!” för varenda hÃ¥l. Men efter en stund var det nästan bättre att ropa ”platt!” där det inte var hÃ¥l. Lite Paris-Roubaix med andra ord :D.
Med nån kilometer kvar till målet började Sandra, som låg i högerledet, vrida oroligt på huvudet. Tjejspurt? Så med lite förhandlande i klungan tog hon sig ut och började bomba på på samma sätt som hon gjort innan under veckan in mot mål. Lina hängde på (även om hon hävdade motsatsen senare) och då var det järnet som gällde hos många i klungan. För visst ska en etapp avslutas ståndsmässigt?
Själv rullade jag in tillsammans med Elly som kämpat tillsammans med oss andra hela veckan. Vi tackade varandra för gott samarbete och rullade nöjda in i mÃ¥l. En hel jäkla M6’a var avverkad!
SÃ¥ var det det där med Annie och hennes ”ta backen i sitt egna tempo”…
Efter en av vÃ¥ra latjolajban-körningar i en nedförsbacke stod vi och väntade in alla sÃ¥ att vi kunde samlas ihop igen. Annie valde dock att rulla vidare. Vi andra antog att hon ”rullade vidare sÃ¥ sakta”, men det visade sig att hon kört stenhÃ¥rt pÃ¥ egen hand och skippat alla depÃ¥er. För när vi rullade in vid mÃ¥let sÃ¥g man ett stoooooort vitt leende hos en viss tjej. Hon hade helt enkelt slagit klungan pÃ¥ etapen. Det är bara att erkänna sig besegrad…
Sista etappen blev verkligen en kanonavslutning pÃ¥ min M6-upplevelse. Vädret som enligt rapporterna skulle vara uruselt blev riktigt bra cykelmässigt men viktigast av allt var nog ändÃ¥ at vi hade med oss sÃ¥ mÃ¥nga av de vi kämpat tillsammans med under veckan och att det var sÃ¥ mÃ¥nga trevliga hck’are som kom ner och körde Sydhallad Runt.
Denna artikel publicerades ursprungligen i juli 2005 pÃ¥ Hisingens CK’s hemsida
När man är 250 cyklister som cyklar tillsammans dag efter dag så blir det lite familjekänsla. Man hejar på alla cyklister man ser och lär känna fler för varje dag som går. Därför var det oerhört nedstämmande att höra att en av deltagarna på årets M6 avled efter gårdagens backrunda. Enligt informationen vi fick från arrangörerna hände olyckan på väg mellan omklädningen och campingen där han cyklade omkull så illa att hans liv inte kunde räddas. Av anledning av detta blev dagens start senarelagd en halvtimma så att de som önskade det kunde prata med det lokala kristeamet och vi deltagare kunde prata med varandra. Innan start hölls en tyst minut och vi fick eskort ut ur stan av polis. Det blev en lugnare start än vanligt och den första biten var det märkbart tyst i klungan.
Idag blev vi nio som valde att köra tillsammans – jag, Raymond, Thomas, Martin, Sandra, Anne frÃ¥n Lönsboda, Elly frÃ¥n Fredrikshof och Peter (Linnex) frÃ¥n Piggelin. Dessutom följde Jörgen med som hade valt att ta etappen som en ”nervarvning” istället för att fightas framme i täten.
Trots att gÃ¥rdagens etapp har namnet ”Backetappen” var dagens höjdprofil även den respektingivande. Vi var nere i BÃ¥stad igÃ¥r och kollade in Kattviksbacken. Ja…va säger man… Beroende pÃ¥ hur man räknar skulle Ã¥sen bestigas tre eller fyra gÃ¥nger. Jisses…
Dagens transportsträcka fram till Ã¥sen var en 12 kilometer platt historia. Ã…ter igen körde vi med berget i synfältet frÃ¥n start. Första backen är en väg som gÃ¥r parallellt med motorvägen. Brant? Ja. LÃ¥ng? Ja. Jobbig? Ja. Men belöningen gjorde att kämpet uppför var värt det, för efter toppen kom vi in i samma nerförsbacke som vi körde pÃ¥ gÃ¥rdagens etapp och dagens första dogfight nerför började. Mitt i backen passerade jag 300 mil i Ã¥r pÃ¥ mätaren vilket firade med ett ”YAHOO!!” och en ny rush. Raymond passerade 400 mil lite senare pÃ¥ rundan.
Med stora leenden samlades vi nere i foten av backen fÃ¥r nÃ¥gra mil pÃ¥ platten innan det var dags att klättra upp för berget igen, denna gÃ¥ng i en snällare stigning. PÃ¥ väg ner mot BÃ¥stad körde vi ner längs den fina ”Italienska vägen” som slingrar sig ner mot byn. Här fick jag och Martin köra om vÃ¥r första bil (!) i nerförslöpan. Yeah!!
Sen blev det Ã¥ter igen plattkörning längs kusten vid Norrvikens TrädsgÃ¥rdar. Nu närmade vi oss dagens andra rejält branta stigning, Kattviksbacken. In med en gel, ner med dragkedjan pÃ¥ tröjan och sÃ¥ dricka en rejäl klunk. Det blev en rejäl inandning i serpentinsvängen som markerar starten av stigningen. Sen var det bara att hugga i och börja trippa uppÃ¥t. Men ganska snart sÃ¥ försvann alla möjligheter att trippa när den lättaste växeln lÃ¥g i och farten minskade allt mer i takt med att lutningen ökade. Precis som pÃ¥ backrundan hade glada familjemedlemmar varit ute och mÃ¥lat hejaramsor och namn i vägbanan. Och i smÃ¥ klungor stod folk och tjoade vilket hjälpte till i alla fall tillfälligt att öka farten. Och mitt i backen sÃ¥ stÃ¥r Fredrik som kört med oss flera dagar men varit tvungen att avstÃ¥ etappen pÃ¥ grund av sina knäsmärtor och skriker ”kom igen!”. Den jäkeln!
Svetten fullkomligt forsade ner och de förhatliga flugorna började surra runt en. Dom hade inga problem att hänga med i farten om man säger så. Och nog fasiken skulle en jäkel flyga in i munnen på mig mitt i det brantaste partiet. Bara att se glad ut och trampa på. Kattviksbacken var verkligen brutal men en sån seger när man kom upp!
Efter stigningen kom en riktigt fin nerförskörning med kanonutsikt. Men gÃ¥r det ner sÃ¥….kommer det givetvis att gÃ¥ upp snart igen. SÃ¥ efter att ha passerat en gÃ¥rd där man hade en självserveringsvagn där man sÃ¥lde grönsaker (ta vad du behöver, kolla prislistan och lägg pengarna i burken) sÃ¥ kom den oundvikliga backen. Fyra kilometer upp till depÃ¥n. Right on. Som tur var inte speciellt brant men nog brände det i benen i alla fall. Men eftersom detta var mittdepÃ¥n sÃ¥ visste man i alla fall att det vankades pannkakor med sylt. Det var en ny bekantskap för Jörgen som inte haft tid att stanna och avnjuta dessa godsaker i sin vanliga klunga som har för vana att köra förbi kontrollerna.
Jag blev sÃ¥ exalterad av att fÃ¥ i mig pannkakor och fÃ¥ ligga pÃ¥ gräset i solen och vila en stund att jag glömde i princip allt som man bör göra i en depÃ¥, dvs käka en bulle och en banan, stoppa en banan i fickan och fylla pÃ¥ flaskorna. Vilket givetvis straffade sig i längden. När det var dags att klättra upp för backen som vi buskört nerför tidigare pÃ¥ etappen var det bara att acceptera att tanken var tom. Jag hade helt enkelt slarvat med energiintaget. Eftersom stigningen var pÃ¥ gÃ¥ng och vi skulle samlas pÃ¥ toppen valde jag att slÃ¥ av pÃ¥ takten och käkade en gel och drack det lilla vatten jag hade kvar. Men Martin och Jörgen hade saktat ner för att fÃ¥ med mig till backen och klungan stod och väntade vid foten. Som tur var fick jag pÃ¥fyllning av en hjälpsam medlem i klungan av vätska. Sen kom jag pÃ¥ att jag hade en hel Mentos-rulle i bakfickan som jag mumsade i mig. Men eftersom det tar en stund innan allt gott socker ger effekt var det bara att ta sig an den fem kilometer lÃ¥nga, om än inte sÃ¥ superbranta, stigningen med fortsatt tom tank. Med kroppen skrikandes ”Red alert! Achtung! Avbryt” fick jag försöka hitta en takt som jag kunde hÃ¥lla och allt eftersom energin kom tillbaka sÃ¥ sakta ökade hastigheten sÃ¥ smÃ¥tt. Men snabbt kan jag inte säga att det gick. Sandra som tidigare i veckan lovat att hon skulle köra ifrÃ¥n mig uppför Ã¥sen fick rätt för nu rullade hon förbi mig med lätta ben uppför backen. Starkt jobbat!
I depån på toppen fullkomligt kokade jag av värme så det blev en snabb nerkylning av skallen genom att öppna kranen till en av deras vattendunkar och stoppa skallen in under strålen. Underbart! Men jääääsiken va trött jag var. Jag ska aldrig glömma av att köka smått hela tiden när jag cyklar.
Martin hade utlovat returmatch utför i den branta backen som vi haft som första uppförsbacke på etappen. Men tyvärr så var det motvind så några rekordhastigheter blev det inte. Men Jörgen, Raymond, Thomas och jag pressade på ordentligt ner för backen och gjorde rejäla rusher för att försöka klå varandra. Så all tidigare trötthet var tillfälligt glömd och leendena var brett när vi bromsade in nedanför backen. Sen väntade en mil cykling på platten in till målet. Trots den kuperade banprofilen så kom vi in på 27.5 km/h.
Efter en skön dusch där tusentals irriterande småflugor skrapats bort från kroppen hade jag en massagetid bokad. Snacka om smärta när låren masserades. Det kostar helt klart på att köra såhär många dagar på raken.
Nu har kvällen avslutats med bad i hällregn av Rasmus och Lisa, middag på Mellbystrands Strandrestaurang och eftersnack på campingen där Lina, Karin, Björn och Madelene dykt upp.
Imorgon väntar vi resten av hck-gänget som ska köra sista dagens Sydhalland Runt tillsammans med resten av oss M6-deltagare.
Denna artikel publicerades ursprungligen i juli 2005 pÃ¥ Hisingens CK’s hemsida
”Galenskap!” var ett ord som snurrade i mitt huvud inför dagens backrunda. Jag är kass pÃ¥ att köra i backar i normala ”Göteborgs-förhÃ¥llanden”, dvs backar pÃ¥ nÃ¥gra hundra meter. Här pratade alla om backar pÃ¥ alldeles för mÃ¥nga procent i alldeles för lÃ¥nga längder. Men vad vore livet utan utmaningar?
Med viss känsla av nervositet cyklade vi till starten och skrev in oss. Eftersom det kändes som en rejäl portion doping hade gjort susen på den här etappen blev det till att skriva in sig som Tyler Hamilton.
Martin Johanson fanns vid starten, fast i ”civila” kläder. PÃ¥ grund av hans halsont och huvudvärk valde han att avbryta sin M6’a. Trist.
Vädret var riktigt behagligt så det här blev första etappen som jag startade med bara cykeltröjan på överkroppen.
Vi var i princip samma gäng som tidigare etapper som rullade iväg och bestämde oss för att försöka hålla ihop. Alexandra hade fått blodad tand från sitt hastighetsrekord på förra etappen och tog tjuren vid hornen och hängde med på den avgjort hårdaste etappen på hela veckan. Även Annie och Martin Tornblad hängde med i vår grupp från start. Fredrik från Fredrikshof som var tvungen att avbryta tredje etappen på grund av knäont valde att i alla fall känna hur det kändes och hängde med. Vi fick också med oss Jonas från Ängelholm i gänget.
Fram till foten av Hallandsåsen är i princip helt platt och går rakt mot den. Så när man sitter och har åsen rakt framför sig i flera mil innan första backen är det inget annat att göra än att försöka tänka positiva tankar och snacka strunt i klungan.Vi var tio stycken i vår klunga från start men när vi kom fram till foten av åsen hade vi en svans på runt 30 cyklister. Vi valde att rotera någorlunda i täten så hck-tröjorna märktes.
Sakta, sakta närmade vi oss Ã¥sen och man märkte att alla började förbereda sig inför uppgiften. Det rotades i ryggfickorna efter en gel, man tog en sista klunk dricka och alla sÃ¥g mer och mer sammanbitna ut. Men…var fanns backen?! Det visade sig att den första stigningen upp för Ã¥sen var en baggis sÃ¥ vi rullade in i första depÃ¥n i princip samlade. När alla kommit till depÃ¥n och alla fÃ¥tt fyllt upp med vad som behövdes rullade vi vidare mot det som Martin lovade var den första ”riktiga” backen. Och….det var det. Att hÃ¥lla ihop gänget var utseslutet utan alla körde i sin egna takt upp till toppen. För att pulsen inte skulle skena iväg tog de flesta av oss det riktigt lugnt. Det var bara Martin som trippade upp för backen sÃ¥ att man nästan trodde vi körde pÃ¥ platten. Där satt man med tröjan fullt uppknäppt för att inte koka över och sÃ¥ trippar han förbi hur lätt som helst och snackar och tar fram kameran och fotar. Tjena kompis! Sen trippade han vidare till nästa hck’are längre upp i backen och fotade vidare. Imponerande!
Efter stigningen kom det jag längtat efter mest med den här etappen – utförskörning! Om mina kilo är emot mig uppför är dom min bästa tillgång nerför. Yahoo!! 69 km/h sa cykeldatorn som max. Underbart!
Väl nere i foten samlades vi sÃ¥ sakta genom att vi rullade pÃ¥ sakta tills alla som sagt att vi skulle köra ihop var ikapp. Eftersom alla fÃ¥tt vila ut i nerfarten blev det tvÃ¥parskörning i bra hastighet fram till nästa stigning som var den beryktade Hasslövsbacken. Martin manade alla att ta det lugnt i början. Ett bra rÃ¥d eftersom backen – precis som alla andra backar här nere verkar det som – hade en förmÃ¥ga att ”fortsätta efter svängen”. Backen var i mina mÃ¥tt mätt ”sjukt brant” och det var dags att ta fram alla positiva tankar man kunde hitta och kämpa vidare. Längs backen stod en del Ã¥skÃ¥dare och hejade pÃ¥, bland annat Anne som kört med oss pÃ¥ tisdagens etapp. En viss Tour de France-känsla infann sig ocksÃ¥ dÃ¥ man sÃ¥g att folk varit ute i backen och skrivit namnen pÃ¥ kompisar i asfalten. Coolt! Det tog sin tid, men sen var stigning tre avklarad och man kunde andas ut en aning innan det var dags för andra depÃ¥n. Fram till depÃ¥n lyckades jag hetsa Thomas med mina ”Allez, allez!” till den milda grad att han utstötte ett av sina vikingavrÃ¥l, la in sin värsta Ulrich-växel och försvann i vad som sÃ¥g ut som ett dammmoln. Raymond gjorde sitt bästa att hänga med, men jag var helt chanslös.
I depÃ¥n träffade vi pÃ¥ Annika och Ulrika som ville hänga med i vÃ¥r grupp. Efter depÃ¥n kom den fem kilometer lÃ¥nga nerförslöpa som vi spanat in frÃ¥n bilen igÃ¥r sÃ¥ vi visste att den var lÃ¥ng. Här hade jag lovat mig själv att hornen skulle växa, och tydligen var det fler som tänkte samma sak för vi blev fem-sex stycken som hade en ”dogfight” hela vägen ner där vi lÃ¥g pÃ¥ rullen bakom varandra och sen rushade iväg. Jäsiken va de gick! Och efter att vi killar börjat sakta ner i slutet kom Annika och Ulrika och tog seger sista biten med det som Annika kallade en ”Bimbo Biker-spurt”. Det lÃ¥ter kanske skumt, men det var i den här nedförsbacken som jag fick min högsta puls pÃ¥ hela rundan idag. Utför är livet!
Vi Ã¥tersamlades igen pÃ¥ platten och körde tillsammans tills det var dags för nästa stigning. I sista depÃ¥n serverades de goa syltmackorna som är rena dopingen. Mumma! Efter en kort nerförlöpa där man just börjat slappna av skulle vi upp i en 90-gradare. Och vad fanns där om inte ännu en ”vägg”? I med lättaste växeln och kämpa pÃ¥. Allez, allez! Belöningen kom efter en stund när vi fick en sanslös fin utsikt över BÃ¥stad och bukten utanför. Oerhört vackert!
Raymond, Fredrik och en cyklist som var snabbare än mig uppför (inte sÃ¥ svÃ¥rt…) lÃ¥g en bit framför mig när det började plana ut. Kanske dags för ännu en nerförsbacke? SÃ¥ tunga växeln Ã¥kte i för att fÃ¥ upp farten. Och nog kom en nerförsbacken. En riktigt go en. Alla trampade pÃ¥ ordentligt sÃ¥ det gick undan ordentligt nerför. Kryp ihop, kryp ihop, kryp ihop…
Eftersom detta var den sista backen pÃ¥ rundan och det var nÃ¥n mil helt platt hem valde vi att stanna nedanför backen och vänta in alla. När jag kollade pÃ¥ datorn visade den topphastigheten 76.7 km/h. Wooooo…. Plötsligt var allt slit under rundan som bortblÃ¥st. Martin rullade in med den sista ner för backen och hans mätare visade…77 km/h. Damn! Raymond klagade över att han med sin lättare vikt inte kunde komma upp i samma hastighet som mig rent fysikaliskt. Hehe, man kanske inte ska gÃ¥ ner de där sista kilona i alla fall…
Ã…ter igen var gänget samlat och vi pressade pÃ¥ ordentligt sista milen. Annika manade pÃ¥ klungan med hejarramsor och började prata om ännu en Bimbo Biker-spurt. SÃ¥ när vi fick rödljus 200 meter frÃ¥n mÃ¥let tittade alla pÃ¥ varandra. Ulrika frÃ¥gade Raymond vad vi hade för policy för spurter i klubben. Ajaj dÃ¥… det här lät farligt. SÃ¥ när vi fick grönt ljus fullkomligt exploderade det och alla tokkörde de sista metrarna in i mÃ¥l. Kul!
Alla i ”järngänget” som körde ihop frÃ¥n starten var med in i mÃ¥l och 12 mil och 920 höjdmeter avverkades med 27 km/h i snitt. Eftersom mÃ¥nga av oss aldrig kört i sÃ¥ här lÃ¥nga och branta backar förut var de flesta oerhört nöjda med det resultatet. Jag kan för egen del konstatera att jag aldrig skulle fixat den här rundan lika bra pÃ¥ egen hand. Att ha alla att prata med och köra tillsammans med är helt suveränt! Imorgon är det dags för ännu en ganska kuperad tolvmilare ut pÃ¥ Bjärehalvön och de av oss som ska köra etappen kommer hÃ¥lla ihop även pÃ¥ den etappen.
Alexandra och Martin har bjudit ner oss till BÃ¥stad ikväll sÃ¥ efter att ha slappat i nÃ¥gra timmar pÃ¥ sängen och framför tv’n är det dags för mig, Raymond, Annika och Martin frÃ¥n Lygnens Venner att sätta oss i bilen för att fÃ¥ oss en god middag pÃ¥ restaurang i BÃ¥stad.
Denna artikel publicerades ursprungligen i juli 2005 pÃ¥ Hisingens CK’s hemsida
gÃ¥r kväll samlades de flesta av oss hck’are och andra cykelkompisar nere pÃ¥ Strandhotellet vid Mellbystrand för att käka gemensam middag. Jättekul att träffa alla utan cyklar och att fÃ¥ höra hur livet i de snabbare (läs ”jäkligt mycket snabbare) regionerna av loppet. Mindre kul var det att höra att Viktor vurpat pÃ¥ den tredje etappen och hade ont i revbenen och resten av kroppen. Han hade till och med spräckt hjälmen i vurpan, men var ändÃ¥ med pÃ¥ partajet. Vi fick ocksÃ¥ höra att Martin Johanson varit tvungen att stÃ¥ över tredje etappen pÃ¥ grund av krÃ¥nglande mage.
Idag tog vi som bor ihop en sovmorgon och tog det allmänt lugnt innan vi satte oss i bilen och drog till Köpenhamn. Vi tänkte Ã¥ka och kolla in affären Bike Buster som har en aktiv nätbutik. Men vi var nog allihop ganska besvikna pÃ¥ hur den ”riktiga” affären var. Det var en pytteliten affär med väldigt spritt sortiment. I ena ändan fanns superfina Scott-ramar och i andra halvdassiga kläder. Inte alls det stora sortiment som man kunde vänta sig efter att ha handlat i deras nätbutik. Men vi lyckades ändÃ¥ göra en del fynd. Jag köpte ett par Windstopperbrallor i Soft Shell för 500 spänn. Hepp! Till Magnus Elieson handlade vi armvärmare och handskar som matchar klubbtröjan perfekt. Lisa köpte armvärmare och Rasmus nya grymma Look-pedaler. Dags att betala och….dom tar inte kort. Tjena… SÃ¥ det blev att promenera till banken för att ta ut pengar pÃ¥ kortet. Banken som lÃ¥g ”ett stycke bort” enligt grabben i affären. Jajjemen, det blev en promenad pÃ¥ nÃ¥gra kilometer. Vilodag? Pyttsan!
Innan vi åkte vidare till Strøget och käkade middag hann vi med en lite mer aktiv cykelaffär som hade ett riktigt bra sortiment och en massa spännande cyklar. Men tyvärr var prisnivån här i princip lika hög som hemma så det blev inget handlat där.
Efter middan slappade vi nere i Nyhavn och köpte glass för våra sista danska pengar.
PÃ¥ väg hem tillbaka till Laholm valde vi att ta en titt pÃ¥ en del av de backar som skall avverkas imorgon pÃ¥ backetappen och pÃ¥ fredag. Tjena… Det gick upp och upp och upp och upp. Vi konstaterade att det enda raka pÃ¥ backrundan är att utgÃ¥ ifrÃ¥n att ”backen fortsätter nog efter kurvan” för att inte bli knäckt av backarna. Det kommer gÃ¥ riktigt lÃ¥ngsamt i uppförsbackarna för mig, det är ett som är säkert. Men nerför…ojojoj!
Väl hemma så har kartan och höjdprofilen för morgondagens runda studerats och cyklarna fixats iordning. Imorgon gäller det!
Denna artikel publicerades ursprungligen i juli 2005 pÃ¥ Hisingens CK’s hemsida
PÃ¥ den tredje etappen var det utlovat en flackare bana än tidigare och dessutom M6 specialdepÃ¥ ”Torkels Oas”. Vädret sÃ¥g grÃ¥tt ut ännu igen men väderleksrapporterna lät ganska enhälliga om att det inte skulle regna i alla fall sÃ¥ den värsta regnutrustningen fick äntligen vila (läs ”torka”).
De sju som utgjorde kärntruppen igår hade utökats till rejält när en del av de som hängt på oss igår valde att köra med oss från start. Dessutom valde Lisa Gunnarsson, Martin och Alexandra att köra med oss. Daniel och Sveto från Angered som hängt med i klungan tidigare hängde på också. Sveto imponerade stort genom att trampa på rejält trots att han hade vanliga jympadojor.
Raymond och jag testade att köra med radio mellan oss som ett test inför Mjörn Runt.
Vi gick ut mjukt som tidigare och fick ganska snart en stor svans med oss, men trots det flöt tvåparet på riktigt bra. Efter nån mil fick Fredrik från Fredrikshof som kört med oss igår bryta på grund av smärtor i knät. Även Lisa klagade på ont i ena knät och fick tyvärr bryta efter att ha kämpat på ett bra tag. Trist med tanke på att detta var hennes första etapp i loppet.
Efter en stund kom en rejält stor grupp ikapp oss som bland annat innehöll Annie. Enligt vad dom själva sa hade dom kört stenhÃ¥rt för att komma ikapp oss, vilket gjorde att mÃ¥nga av dom var rejält trötta. Varken jag eller Raymond lyckades räkna hur mÃ¥nga vi var nu men vi var en bit över 40 cyklister. TvÃ¥paret funkade bra i de främre regionerna men lite sÃ¥där längre bak. Säkerligen pÃ¥ grund av ryckigheten som det blir nästan automatiskt i för stora grupper. Men vi som sagt att vi skulle köra ihop innan starten valde att snurra där framme för att hÃ¥lla ihop. Vid ett pÃ¥tvingat stopp valde en del av svansen att köra vidare vilket gjorde att vi var behagliga 20 cyklister kvar som fick igÃ¥ng en sanslöst skön och mjuk körning. Vid ett tillfälle lÃ¥g jag längst fram och Raymond längst bak kom meddelandet över radion frÃ¥n Raymond ”Vi är 20 stycken nu pÃ¥ tvÃ¥ spikraka led. Och det är vackert!”
Banan idag var precis som utlovat mindre kuperad än tidigare och gick medstadels pÃ¥ fina skogsvägar som liksom ”böljade” genom landskapet.
Innan första depån kände de många att man kanske skulle skippa depån för att inte tappa flytet. Med en snabb diskussion över radion snackade vi igenom klungan och det bestämdes att vi skulle gå in och bara ta en supersnabbis i depån. Flaskan fylldes på och jag ryckte åt mig två bullar, sen var det dags att rulla vidare.
Just när klungan fått upp farten efter en kurva fick Annie punka och fick stanna.
I andra depÃ¥n efter ca 8 mil serverades det Ã¥ter igen pannkakor med sylt sÃ¥ det blev ett snabbt stopp där med. Nu började en del i gruppen känna av att det gÃ¥tt ganska snabbt (runt 28 km/h). Jag la mig längst bak med de som gick pÃ¥ rött och pratade över radion med Raymond när det behövdes saktas ner och när alla var ikapp. Det är verkligen helt suveränt att ha radion i sÃ¥na tillfällen. En bra motivator för de som var trötta var att det snart var dags för Torkels Oas där champagne, punsh, öl och en massa saker som verkligen är lämpliga för cykelsport serverades…
I depån väntade mina föräldrar och Martins familj. Vi som cyklat åt och drack av det goda som serverades av den smått pillemariska Torkel. Jag fick i mig två Red Bull-liknande drycker och blev trugad till att ta en till. Tänk om alla depåer på motionslopp var såna här.
De tre milen in till målet gick på kanonfina pyttesmå skogsvägar. Nu höll vi ett bra tryck eftersom vi kände att målet närmade sig. När vi kom ut på de öppna vägarna vid åkerfälten fick vi en rejäl fartvind som gjorde att de som låg längst fram utstötte riktiga vikingvrål. Sakta ner? Inte en chans!
Dagens stora hjältinna måste ändå vara Sandra som slog nytt personligt snittrekord med hästlängder. Hennes dragning den sista kilometern in i mål var imponerande. Det var ögonen fast fixerade framåt, ner i bocken och bomba på så in i jäkulen! Grymt starkt jobbat Sandra!!
Snittet efter mÃ¥lgÃ¥ng blev 28.5 km/h. MÃ¥nga i gruppen var rejält trötta i mÃ¥l men alla var glada och nöjda över hur bra det funkat i gruppen. En kanonrunda helt enkelt! Att vädret var pÃ¥ vÃ¥r sida hjälpte givetvis till. Vid mÃ¥let hittade vi ocksÃ¥ en Lygnare som är nere och kör en ”halva”. Var finns resten av Lygnens-gänget?!
Ikväll skall vi hck’are och andra trevliga cykelkompisar ner till Strandrestaurangen vid Mellbystrand och fira ”halvtid”. Imorgon är det vilodag och dÃ¥ väntar en rejäl sovmorgon och ett besök pÃ¥ Bikebuster i Köpenhamn. En rejäl rengöring av cykeln skall vi nog kunna klämma in ocksÃ¥.
Vi hörs pÃ¥ torsdag. DÃ¥ är det dags att ta sig an HallandsÃ¥sen. Med rÃ¥ge…
Denna artikel publicerades ursprungligen i juli 2005 pÃ¥ Hisingens CK’s hemsida
Vi vaknade till bättre väder än söndagen men väderrapporterna talade om ”regn klockan 14”. Att lita pÃ¥ SMHI? Icke! SÃ¥ det blev samma kläder som dagen innan, knävärmare, armvärmare, vindväst och skoöverdrag.
Vid starten pratades det mycket om att många ville köra lugnare än första etappen.
Jag, Thomas, Raymond och Magnus hade bestämt dagen innan att vi skulle ta det rejält mycket lugnare och siktade på ett snitt på 26 km/h. Detta ledde till att vi blev omkörda av i princip alla under den första kilometrarna som rushade iväg. Men efter en stund började vi plocka in betänkligt många av dessa.
Efter cirka en halvtimma kom vi ikapp ett stort gäng som sÃ¥g lovande ut och som höll behagliga 27-28 km/h sÃ¥ vi bestämde oss för att stanna i gruppen och köra tillsammans med dom. Men efter nÃ¥gra minuter var det som om de längst fram fÃ¥tt i sig alla energigels moder för pÃ¥ nÃ¥gra fÃ¥ sekunder ökade man farten till 35 knyck. Yahoo!!!! Vi valde ganska snabbt att lägga ner att försöka hänga med i den takten eftersom det var farligt mÃ¥nga mil kvar pÃ¥ etappen. Det visade sig att Fredrik, Ingrid och Elly frÃ¥n Fredrikshof hade samma tankar för de släppte klungan samtidigt. SÃ¥ vad göra? Det hela var snabbt löst med en enkel frÃ¥ga ”vi kör tillsammans va?”. SÃ¥ fick det bli. PÃ¥ nÃ¥gon minut var det gemensamt bestämt att vi skulle köra tvÃ¥parskörning och hÃ¥lla ihop och köra mjukt. En sÃ¥n skillnad mot dagen innan! Vi höll i princip samma hastighet som pÃ¥ första etappen men pulsen var behagligt lÃ¥g och det fanns gott om tid att dricka, äta och snacka pÃ¥. Samarbetet flöt pÃ¥ helt suveränt.
Allt eftersom det anslöt folk bakifrån eller vi körde ikapp nån snackade en av oss sju med den om hur vi tänkt lägga upp körningen så det blev inga problem att vi pendlade mellan oss ursprungliga sju och fjorton som vi var en stund utan det var samma mjuka goa körning hela tiden.
Även på denna etapp hade man varnat för söndriga vägar på grund av alla skogsmaskiner på grund av alla stormfällda träd. Och jäklar vad det såg ut på vissa partier i skogen. Timmer överallt som väntade på transport. Men vägarna var helt ok.
Efter fem mil fick vi syn pÃ¥ Annika Lotterberg som stod vid sidan av vägen med cykeln i diket. Växeln hade….gÃ¥tt av… Inget vi kunde göra med andra ord tyvärr sÃ¥ vi rullade vidare. I nästa depÃ¥ fick vi dock beskedet att servicebilen lyckats lösa hennes problem. Grym service!
Gårdagens pannkakor i mellandepån var på denna etapp utbytta mot syltmackor. Världsklass!
Efter nio mil började regnet droppa sÃ¥ smÃ¥tt. Klockan 14? Pyttsan! Klockan var nu strax efter 12. Ännu ett bevis pÃ¥ att SMHI inte är att lita pÃ¥…
Med några mil kvar till mål fick Thomas punka. Eftersom den skedde i en nerförsbacke så missade en del av gänget vad som hade hänt och rullade vidare.
Det kändes nästan som ett proffslopp när servicebilen stannade till bakom oss sÃ¥ snart vi stannat. Det var bara att stÃ¥ vid sidan om och kolla när servicemannen tog tag i allt och bytte slangen. Sista depÃ¥n visade sig ligga 500 meter frÃ¥n platsen där puunkan skett sÃ¥ vi hoppades pÃ¥ att gänget skulle stÃ¥ där och vänta pÃ¥ oss. Men eftersom regnet tilltagit hade dom valt att köra vidare. SÃ¥ vi tog ett superkort stopp i depÃ¥n och fyllde flaskorna och ryckte till sig nÃ¥gra bullar. Jag fick visst till mitt snabbaste kissestopp ocksÃ¥. Sen var det lite ”nu jäääävlar” över körningen bland oss fyra (jag, Thomas, Elly och Fredrik frÃ¥n Fredrikshof) som var kvar. TvÃ¥parskörningen blev istället lagtempokörning pÃ¥ ett led. För att göra saken ännu bättre öppnade sig himlen fullständigt och det fullkomligt vräkte ner regn. Nu höll vi en grym takt (i vÃ¥ra mÃ¥tt mätt i alla fall) och hoppades komma ikapp resten. Vi lyckades dock inte helt men var i mÃ¥l nÃ¥n minut efter de andra. Men med den avslutningen sÃ¥ var vi glada i alla fall. Vi hade pressat pÃ¥ ordentligt trots allt. VÃ¥rt snitt för dagen slutade pÃ¥ 28 km/h.
Väl i mål träffade vi resten av de vi kört med under dagen och alla kom fram till att vi måste köra tillsammans även på etapp 3.
Efter en god lunch/middag av Rasmus och Lisa med pasta, spenatsås med lax och en halvtimmas massage av vaderna som kändes som betong börjar vi tackla av här i rummet, så snart är det sömn som gäller så att den stackars kroppen kan få vila lite.
Imorgon väntar etapp 3 – SkÃ¥ningen. 14 nya mil som ska betas av. Men alla pratar om ”specialdepÃ¥n” Torkels Oas där det serveras bÃ¥de det ena och det andra sÃ¥ det ser vi fram emot.
Denna artikel publicerades ursprungligen i juli 2005 pÃ¥ Hisingens CK’s hemsida
Dagen startade med sanslöst grym frukost frÃ¥n vÃ¥r ”husmor” Märta som vi hyr rummet av. Förutom olika sorters bröd och pÃ¥lägg hade hon lagat gröt med hemgjorda sylter (jordgubb/rabarber. Mmm….). Till filen bjöd hon pÃ¥ bär plockade i den egna trädgÃ¥rden. De vita smultron var kanon. Det fanns ocksÃ¥ olika sillar att välja mellan. Mumma!
Men sen kom den eviga cykelfrÃ¥gan – vad tusan man ska man ha pÃ¥ sig? Väderrapporten pÃ¥ TV pratade om 19 grader och sol men en titt ut ur fönstret sa nÃ¥t helt annat. Den enda färgen som syntes pÃ¥ himlen var en kompakt grÃ¥. Huuuu. SvÃ¥rt läge…
Efter den obligatoriska inskrivningen pÃ¥ morgonen blev det lite ”mingel” för att prata med de klubbkompisar man hittade och andra som man träffat tidigare pÃ¥ olika lopp. Lisa G som tänkt köra häften av dagarna valde att stÃ¥ över första dan efter att ha varit och springit O-ringen. Alexandra kommer ocksÃ¥ köra hälften av dagarna men var med till start idag. Kul ocksÃ¥ att se att klubbens gladaste ansikte, HÃ¥kan L, lyckats komma loss frÃ¥n jobb och andra plikter och fanns pÃ¥ plats i starten.
Efter genomgång av speakern över vad som gällde för dagen (stopp-plikt måste efterlevas och diverse grusvägar pga nya bansträckningar pga Gudrun) var det dags för start med regnet hotfullt hängande i luften. På M6 är det mass-start som gäller. Jag, Raymond och Magnus E valde att starta i de bakre leden eftersom vi tänkt ta det lugnt första dan.
Man fattade ganska snart att det inte är prydliga klungor som gäller utan lite mer ”den som orkar kör”. Ena stunden enpar, nästa tvÃ¥par och sen plötsligt RYCK!!! Helt klart ovant, men ganska kul. Eftersom vi startade valde vi att passera den sista klungan efter att ha sagt den obligatoriska ”Allez! Allez!” till Annie.
För att komma ikapp nästa klunga fick vi tre igÃ¥ng en grym lagtempokörning med 30-sekundersdragningar. SÃ¥n stil! SÃ¥ efter en stund var vi ikapp den klungan som vi sen valde att hänga pÃ¥ fram till första depÃ¥n efter 50 km. Även här var det snarare ”linjelopp” som gällde än parkörning bland de 30-35 cyklisterna. Omkörning till höger? Right on! Omkörd pÃ¥ bÃ¥da sidorna samtidigt? Inga problem alls. StenhÃ¥rd körning sÃ¥ snart man kom längst fram? Självklart! Actioncykling helt enkelt. Men va tusan. When in Rome… Det var bara att anpassa sig sÃ¥ efter en stund var man inne i vad som gällde. Man fick helt enkelt hÃ¥lla koll sex-sju cyklister framÃ¥t för att ha koll pÃ¥ vad som var pÃ¥ gÃ¥ng i klungan. Och….sÃ¥ kom regnet. Och som det regnade…
Det var riktigt bra tryck i klungan med snitt på en bit över 30 knyck de första fem milen. Tyvärr splittrades klungan i första depån. Vi tappade också Raymond som valde att rulla vidare istället för att fylla på förråden.
Den actionfyllda cyklingen de första fem milen hade haft den negativa effekten att jag inte hunnit äta och dricka ordentligt. SÃ¥ dippen som kom efter den första depÃ¥n kom som ett brev pÃ¥ posten. Att det blev betydligt mer kuperat med backar som bara verkade peka uppÃ¥t gjorde inte saken bättre. Boom! Soppatorsk! Red Alert. SÃ¥ jag släppte Thomas och Magnus och la in lättaste växeln och gnetade pÃ¥ i backarna med planen ”jag lÃ¥ter min vikt jobba för mig i nerförsbackarna som [b]mÃ¥ste[/b] komma förr eller senare. Dom kom visserligen senare :) men efter de första lÃ¥nga goa backarna kom jag ikapp Magnus i alla fall som hittat en annan cyklist att köra tillsammans med. Underbart att kunna ligga bakom pÃ¥ rullen och vila sig! Vi tre kämpade vidare och hade precis kommit ikapp ett gott gäng som vi skulle köra med när jag tittade ner. Och glömde att jag hade glasögonen upp epÃ¥ hjälmen, där de inte sitter speciellt bra. SÃ¥ det var bara att stanna. Typiskt när vi just jobbat ikapp gruppen. Men sÃ¥ ser jag att Magnus vänder och väntar pÃ¥ mig. Visst är det underbart med trevliga klubbkompisar!!
Vid andra depÃ¥n serverades pannkakor med sylt. Mumma. Dom satt fint! Thomas satt och mumsade pÃ¥ sin tallrik pannkakor när vi rullade in i depÃ¥n. Och efter en stund kom Raymond in. Som borde…kommit före oss. Det visade sig att han kört en stund pÃ¥ en usel grusväg pÃ¥ grund av en ”kreativ” skyltning frÃ¥n arrangörernas sida. SÃ¥ när vi rullade iväg var vi fyra hck-are som jobbade tillsammans. Eller snarare tre som jobbade och en (jag) som ”fjuttdrog” eftersom krafterna inte kommit tillbaka riktigt ännu. Men vi pinnade pÃ¥ riktigt bra och fick igÃ¥ng en skön lagtempokörning. En sÃ¥n fröjd att köra med kompisar man kört med innan. Allt liksom bara…rullar pÃ¥. Thomas var nog den enda av oss som växlade [b]ner[/b] i backarna. Man riktigt hörde hur cykeln klagade över brutalbändandet när han ”Ullrichade” i backarna. Hög kadens? Icke! :D
Med 29km/h i snitt rullade vi in i målet med 14.4 mil i benen och hur många liter vatten som helst i kläderna.
Eftermiddagen spenderades med ätande av nybakt sockerkaka som vår husmor bakat, pizzaätning på stadens pizzeria och TV-tittande för att se sammandraget av årets sista etapp av Tour de France (heja Lance!).
Nu ska cykeln kollas igenom, kedjan oljas och sen är det sängen som gäller så att min stackars kropp är redo för ännu en dag i sadeln imorgon i trakterna runt Laholm.
Denna artikel publicerades ursprungligen i juli 2005 pÃ¥ Hisingens CK’s hemsida
Dagen innan första etappen på M6 och vi (jag, Rasmus, Lisa, Raymond och Thomas) har installerat oss i vårt hyrda källarrum hemma hos en dam som heter Märta. Att vi fick ett separat mekarrum/pannrum var ju helt perfekt!
Vi kom för tidigt för nummerlappsutdelningen sÃ¥ Thomas som kört M6 innan tog oss ut pÃ¥ en grand tour av Laholm som tog….en halvtimma. Det är inte en stor stad, men fin. Lunch pÃ¥ en av dagens pizzorior. Pizzorna ok, pastan…nja…
Trots att loppet med sina ca strax över 250 startande inte är speciellt stort så träffar man på cyklister lite överallt på stan. Kul att se att alla tjingsar på varandra om man har cykelaktiga kläder på sig.
Nummerlappsutdelningen och efteranmälan var superproffsig och var överstökad på under en minut. Otroligt trevlig stämning var det också och alla deltagare bjöds på kaffe och bulle när nummerlappen var uthämtad.
Klockan tre var det dags att dra sig mot vandrarhemmet för att avnjuta dagens tempoetapp på Tour de France. Ju närmre Lance start kom desto fler cyklister samlades framför teven. Spännande, men stackars Rasmusen som fick riktiga skitcyklar av teamet som hela tiden strulade.
Vi träffade på en hel del andra Hisingscyklister på vandrarhemmet. Om jag räknat rätt så är vi 20 stycken på plats under själva M6. Och då har jag inte räknat med er som kommer ner till Sydhalland Runt. Kul!
Just nu hÃ¥ller vi pÃ¥ att ”tweaka” pÃ¥ cyklarna och lägga fram allt inför morgondagens första etapp. Väderrapporten talar om halvtrist väder och kanske regn. Men va tusan – man börjar ju nästan bli van att svenska motionslopp ska köras i regn numera…
Imorgon börjar loppet!
