Arvikafestvalen 2009. Mustasch skall strax gå på stora scenen. Som sista förberedelse bär en råddare in ett gäng Jack Danielsflaskor som han ställer upp på monitorerna och gitarrförstärkarna för att sen gå runt och noga vrida till dom så att etiketterna skall synas från publiken. Efter en halvrosslig spelning kommer samma råddare ut på scenen igen och plockar ner samma flaskor i en plastback. Orörda och oöppnade. Produktplacering lika osmidig som i en dålig svensk Hamiltonfilm med andra ord.
Det där var mitt första möte med Ralf Gyllenhammar och hans band Mustasch. Ett möte som inte direkt var smickrande och som inte fick mig att rusa iväg och köpa vare sig deras skivor eller köpa biljetter till konserter framöver.
Och inte blev det direkt bättre när samma Ralf hotade en journalist med stryk och körde ut honom från intervjun på grund av att han ansåg att journalisten inte var på den proffsiga nivå som ett band som Mustasch kan kräva.
I dagens Göteborgs-Posten slÃ¥r sÃ¥ Ralf Gyllenhammar den definitiva spiken i Mustasch-kistan för min del när han snyftar ut och skyller pÃ¥ minnesluckor pÃ¥ grund av fylla. Kicki Danielsson goes hÃ¥rdrock…
Sprit och rock hör kanske ihop, men minnesluckor och hot är fasiken inte rock’n’roll alls. Det är bara patetisk. Vitt Ã¥r, anyone?
I dagarna kommer nya numret av Cykeltidningen Kadens ut. Jag är med på ett hörn av tidningen med en krönika om min hatkärlek till Mallorcas förbannade jävla backar.
