» Se alla mina bilder från Way Out West 2010
Vänligen länka tillbaka till denna sida om du använder någon av bilderna på din hemsida.
» Se alla mina bilder från Way Out West 2010
Vänligen länka tillbaka till denna sida om du använder någon av bilderna på din hemsida.
» Se alla mina bilder från Way Out West 2010
Vänligen länka tillbaka till denna sida om du använder någon av bilderna på din hemsida.
» Se alla mina bilder från Way Out West 2010
Vänligen länka tillbaka till denna sida om du använder någon av bilderna på din hemsida.
» Se alla mina bilder från Way Out West 2010
Vänligen länka tillbaka till denna sida om du använder någon av bilderna på din hemsida.
» Se alla mina bilder på Universal Poplab från Brewhouse
Vänligen länka tillbaka till denna sida om du använder någon av bilderna på din hemsida.
» Se alla mina bilder på Universal Poplab från Brewhouse
Vänligen länka tillbaka till denna sida om du använder någon av bilderna på din hemsida.
» Se alla mina bilder på Universal Poplab från Brewhouse
Vänligen länka tillbaka till denna sida om du använder någon av bilderna på din hemsida.
» Visa alla mina bilder på Timo Räisänen på Götaplatsen
Vänligen länka tillbaka till denna sida om du använder någon av bilderna på din hemsida.
» Visa alla mina bilder på Timo Räisänen på Götaplatsen
Vänligen länka tillbaka till denna sida om du använder någon av bilderna på din hemsida.
» Visa alla mina bilder på Timo Räisänen på Götaplatsen
Vänligen länka tillbaka till denna sida om du använder någon av bilderna på din hemsida.
Maskinen var sista bandet ut på årets Emmabodafestival, och snacka om att dom var värda att vänta på.
Tungt som tusan och allt levererat med ett riktigt bra driv hela vägen. Publikhavet var troligtvis aldrig större under festivalen än på den här konserten och det var en publik som var med. Ända bak till de bakre raderna dansades och hoppades det.
Det här var en konsert jag sett fram emot på festivalen så det var riktigt kul att dom levererade så grymt!
Att fotografera Maskinen var ingen lätt uppgift. Under de tre låtar vi fick på oss i fotodiket var det mestadels ett ihållande rött ljus på scenen som nästan uteslutande kom bakifrån. Så det blev till att jobba en hel del även efter de tre låtarna för att få till bra bilder. Jag testade att fota från ändan av kravallstaketet, trängde mig in i publiken på de första raderna (det är fantastiskt vad folk flyttar sig om man har lite jävlaranamma och ett stort teleobjektiv) och till och med klättrade på mixertornet en stund. Ibland får man jobba mer för bilderna än vanligt.
Vänligen länka tillbaka till denna sida om du använder någon av bilderna på din hemsida.
Klicka här för att se 30 bonusbilder från konserten.
Att I’m from Barcelona är ett band som, precis som Jacob Hellmans drömtjej, inte lyder nÃ¥gra enkla lagar om obalans stod väldigt klart sÃ¥ snart dom gick upp pÃ¥ Emmabodafestivalens stora scen.
Till introlåten Barcelona med Montserrat Caballé och Freddie Mercury kommer bandets medlemmar in en efter en, vilket visar sig sig ta en stund eftersom man är hela 20 personer som skall inta sina platser.
Från första stund till sista sekunden är det non-stop party som levereras. Man hoppar, flirtar med publiken, hoppar ner till publiken, crowdsurfar och kastar konfetti om vartannat. Det händer saker banne mig precis hela tiden. Och dessutom svänger musiken nåt hejdlöst och publiken är med hela vägen. Det är med andra ord så långt ifrån en konsert med Echo and the Bunnymen man kan komma helt enkelt.
Efter konserten ler jag stort från öra till öra resten av dagen, ett tecken på att jag varit med om nåt riktigt riktigt kul!
Det var inte bara själva scenshowen som var annorlunda jämfört med en vanlig konsert. Mina arbetsförhållanden och förhålningsregler som fotograf var minst sagt ovanliga också.
I vanliga fall brukar regeln ”tre lÃ¥tar, ingen blixt” vara de tvÃ¥ budorden, men när jag pratade med bandet innan konserten fick jag beskedet ”jag säger som Prince – let’s get crazy!” frÃ¥n bandets initiativtagare Emanuel. Hur fasiken tolkar man det liksom? Men de övriga medlemmarna tyckte jag skulle tolka det precis sÃ¥ – kör hÃ¥rt liksom.
Så upp på scen, klättra bland utrustningen, hoppa med ner från scenen, hoppa upp på scenen, följa efter musikerna för att leta efter de bästa vinklarna och hela tiden försöka hänga med på vad som hände på olika delar av scenen. Stundtals var vi dessutom tre fotografer som fanns på olika delar av scenen tillsammans med de 20 medlemmarna i bandet. Snacka om stor skillnad mot de restriktioner som Crystal Castles hade under festivalen. Galet, men fantastiskt kul.
Stort tack till Marcus som inte bara har världens snyggaste taturering utan också hjälpte mig att få fota så hejdlöst fritt!
Här nedan finns 16 av bilderna jag tog. Klicka här för att se dessa + 30 bonusbilder.
» I’m from Barcelona
» Lyssna pÃ¥ I’m from Barcelona pÃ¥ Spotify
» Musicstage.se
Vänligen länka tillbaka till denna sida om du använder någon av bilderna på din hemsida.
Som Cocteau Twins crackrökande syster – där har ni kanadensiska Crystal Castles.
Med lika delar totalt mörker, stroboskop och flödande kritvitt ljus intog bandet den stora scenen på Emmabodafestivalen sent i lördags kväll och levererade en tung, elektroniskt skruvad, knarrande och ständigt pumpande musik.
Likt Cocteau Twins sångerska Elisabeth Fraser fungerar Alice Glass röst med sina kraftiga pålagda effekter som ett svävande instrument som flyter ovanpå den hårda musiken.
Som liveband fungerar Crystal Castles oväntat bra, till viss del på grund av den smått hysteriska ljusshowen men också det faktum att Glass inte står still för en endaste sekund under hela spelningen. Hon springer runt på scen, hoppar, studsar, rullar runt, klättrar runt på instrumenten och ser stundtals vansinnigt manisk ut. Hon fanns helt klart på plats den dag scennärvaro-generna delades ut.
Jag gillade verkligen Crystal Castles liveshow på Emmabodafestivalen, men när jag nu i efterhand lyssnar på bandets skivor i Spotify så blir jag betydligt mer brydd. Deras twistade, skruvade och tunga musik svänger stundtals nåt hejdlöst men går ofta över, åtminstone min, gräns.
För oss fotografer blev det en surrealistisk resa att fotografera bandet. Istället för de vanliga restriktionerna â€tre lÃ¥tar, ingen blixt†fick vi minutrarna innan konserten reda pÃ¥ att vi fick vara i fotodiket men bara stÃ¥ still allra längst ut, med andra ord de allra värsta platserna. Sen kom beskedet att vi inte fick stÃ¥ där heller utan blev istället bortschasade till bakom scenen där vi fick en strikt genomgÃ¥ng av do’s and dont’s av bandets turnéledare. Absolut ingen fotografering av bandet innan dom gick upp pÃ¥ scen och pÃ¥ ett givet tecken skulle vi förflytta oss upp pÃ¥ scen där vi Ã¥tta fotografer under tre lÃ¥tar skulle samsas om en yta pÃ¥ 2 x 3 meter som inte syntes frÃ¥n publiken. Sen var det bara att försöka hänga med vad som hände i bäckmörkret och stroboskopen och hÃ¥lla i hatten och köra!
Vänligen länka tillbaka till denna sida om du använder någon av bilderna på din hemsida.
Ojojoj, tänk såna saker man kan hitta i sina gömmor. De här bilderna hittade jag i en låda med foton hemma. Bilderna är tagna i Lisebergshallen den 22 september 1984. 26 år sedan! Snacka om att tiden går fort när man har kul!
Midge Ure
Chris Cross, Midge Ure och Billy Currie
Chris Cross och Midge Ure
Midge Ure
Supportbandet The Messengers
Warren Cann
Vänligen länka tillbaka till denna sida om du använder bilderna.