Idag satt jag i olika möten på jobbet från klockan kvart i sju på morgonen till fem på eftermiddagen. När sista mötet var över tittade jag ut genom fönstret och såg att det var helt fantastiskt fint väder ute.
Trots att jag fÃ¥tt frÃ¥gan ”har du börjat cykla igen efter loppet ännu?” pÃ¥ varenda möte under dagen och alltid svarat ”Nä, nu fÃ¥r det räcka för i Ã¥r” började det rycka i cykelbenen när det var dags att gÃ¥ hem.
Så det blev en kort runda på en timma innan middagen.
Första halvan kändes toppen men när det var dags att vända hemåt kändes det väldigt mycket att det nog var dags att trots allt låta cykeln stå för resten av året. Istället för att cykla och njuta av det fina vädret handlade det mer om att ta sig hem.
Som tur var blev jag omkörd av tre ”efter-jobbet-krigare” som körde som tokar pÃ¥ väg hem frÃ¥n jobbet. Jag hakade pÃ¥ dom de sista fem kilometrarna och dammade pÃ¥ och blev till och med rejält svettig pÃ¥ köpet.
Förutom att det inte kändes ”jippie!!!” rent mentalt när jag cyklade sÃ¥ började kroppen knarra misstänkt mycket ganska snabbt. ArmbÃ¥garna klagade, vänster knä började kännas av och baksidan av höger knä stramade pÃ¥ ett skumt sätt. Och under den sista milen började till och med ryggen klaga. Det händer inte ofta.
Jag tolkar det här som att kroppen säger ”grabben, ta det luuuugnt nu” och lyssnar pÃ¥ det. Totalt blev det nästan prick 750 mil körda i Ã¥r, vilket är sanslöst mycket mer än jag nÃ¥nsin kört under ett Ã¥r tidigare.
Så nu åker cykeln in i förrådet för säsongen. Men fint väder var det ta mig tusan!