Kategoriarkiv: Paris-Brest-Paris

Jag + PBP11 = Inte sant

För nån vecka sedan berättade jag om mitt äventyr med i Paris-Brest-Paris 2007 för några arbetskompisar som undrade om hur loppet var.

Jag visade gamla blogginlägg och lyssnade på mina ljudrapporter utifrån banan. Jag har knappt lyssnat något på dessa sen jag kom hem 2007.

Trots att tre år gått sen loppet så märkte jag att det fortfarande blir jobbigt. Jag blev alldeles svettig och fick svårt att prata om det. Grymt skumt med tanke på att det gått tre jäkla år sen loppet. Skallen är en underlig pryl.

Inte för att jag direkt haft några tankar det senaste året på att köra 2011 då loppet går igen, jag har ju i princip inte cyklat alls sen 2007, men jag får frågor om det då och då – senast idag.

Mitt svar blir väldigt enkelt – det blir inget PBP-äventyr 2011 för mig. Det funkar inte.

» Mina inlägg från PBP 2007

Tung 20-milare avklarad

En sÃ¥n jäkla runda det blev när vi körde 20-milaren igÃ¥r…

Trots att vädret var grått och trist var vi hela 27 cyklister som drog iväg från Göteborg en stund efter nio på morgonen.

De första sju milen upp till Skärhamn gick så snabbt att vi var och sniffade på minimumgränsen. Men efter att vi proppat i oss en massa goda och nybakta bullar vid stämplingen vid bageriet i Skärhamn sprack den stora gruppen upp i mindre grupper.

Jag körde pÃ¥ en sten sÃ¥ att det small till ordentligt i framhjulet men inget verkade gÃ¥tt sönder. Ett smärre mirakel för det lät verkligen som ett pistolskott. Men efter en stund märkte jag att styret vridit ner sig sÃ¥ att jag satt i nÃ¥n slags ”dragster-ställning”. Men det var bara att justera vid nästa stämpling i Ellös.

I Ellös började det gapa tomt i många av våra magar så vi bestämde oss för att stanna till vid Christers Pizza i Henån nån mil längre fram på banan. Där brukar pizzan smaka mumma och bemötandet vara på topp.

Väl framme vid pizzerian började varningsklockorna ringa direkt. Kvinnan bakom disken fick en mindre stroke när hon sÃ¥g oss och började orera osammanhängande om att ”det gÃ¥r inte mÃ¥ste ni väl förstÃ¥” och liknande. Det satt fyra gäster i matsalen och hon var stressad bortom vett och sans. Undrar hur det är när dom har fullsatt…

När hon lugnat ner sig en smula och insett att vi faktiskt ville äta och inte bara stämpla (som tydligen var extreeeemt jobbigt) fick vi, halvt pÃ¥ nÃ¥der, sätta oss ner och beställa. Efter en ganska lÃ¥ng väntan kom en pizza modell mindre (men väldigt ”välbakt”) och ett glas Coca Cola utan kolsyra in. NÃ¥ja… Energin behövdes i magen sÃ¥ det var bara att äta. Men Christers Pizza i HenÃ¥n kommer inte direkt stÃ¥ högt pÃ¥ min lista vid framtida rundor till HenÃ¥n…

Eftersom färjan mellan Svanesund och fastlandet bara går en gång i halvtimman blev det lite race milen till Svanesund för att slippa vänta en halvtimma på nästa. Väl på färjan märkte Jonte att en eker gått av i hans bakhjul.

När vi började köra mot Göteborg från Svanesund började jag känna av en rejäl sömnighet. Jag brukar visserligen få en trötthets-dipp efter 16-17 mil men sömnighet? Jag fick verkligen bita i och var fantastiskt glad över alla de i gruppen som fortfarande hade krafter kvar och drog långa sträckor. Att svänga in på gatan vid klubblokalen strax efter halv sju var underbart.

Väl hemma åt jag middag och tog ett långt varmt bad innan jag somnade. Och idag, dagen efter, har en skön rigor mortis infunnit sig i stora delar av kroppen.

Hur fasiken cyklade jag 100 mil till förra året?!

Dags för årets 20-milare

1208981527_1208981519_bild_1.jpgIdag är det dags att ge sig ut på årets 20-milare med Hisingens CK. Det har funnits tre olika 20-milsrundor att välja mellan men jag kör den som går norrut över Tjörn och Orust idag.

Vi är ett gäng som pratat ihop oss om att köra tillsammans och satsa på att ha trevligt under dagen snarare än att hetsa och köra snabbt.

Vädret är tyvärr långt ifrån lika trevligt som det var tidigare i veckan men slipper vi bara regn får vi vara nöjda.

Förra Ã¥ret var de här rundorna ofantligt viktiga. Sumpade man en runda var det kört – dÃ¥ skulle PBP-äventyret vara över. Punkt.

Därför känns det oerhört skönt att ”bara Ã¥ka” i Ã¥r och inte ha nÃ¥n press alls hängande över sig.

Men…där är ju jag!

Under kvällen idag har jag suttit och tittat igenom olika sidor med historier och bilder från Paris-Brest-Paris. Jag har slötittat igenom tusentals bilder. En liten förhandsvisning drog min uppmärksamhet till sig eftersom det såg ut att vara några av alla de fantastiska ungar som stod längs vägen och bjöd på vatten och Coca Cola.

Jag klickade på bilden för att få se den i en större variant och visst var det så. Men så tittade jag lite mer noggrant och såg att det var två svenskar med på bilden. Jajjemen.

Och sÃ¥ tittade jag ännu lite mer noggrant. Och…där var ju jag!

1203894144_1203894137_1267251614_66a6a0f174_o.jpg

Jag är cyklisten med de svart/röda kläderna till höger om den vitklädda cyklisten.

De övriga svenskarna är, tror jag, (från vänster till höger) Torbjörn från Stockholm (gulblå tröja), Mogens (gulblå), Henry (gul jacka), Leo (rödblå) och Marie från Katrineholm (gulblå).

Coolt!

PBP ta mig fan!

Att gÃ¥ i mÃ¥l pÃ¥ Paris-Brest-Paris var en underlig känsla. Efter att ha varit helt livrädd för att tappa bort sin loggbok under 90 timmars intensivt cyklande avslutas det hela med att…man lämnar ifrÃ¥n sig den. Ingen medalj, ingenting.

Medaljen får man vänta tills efter nyår med att få vilket så klart är snopet som tusan då.

Men idag kom det så ett paket från Frankrike. Och jajjemen! Den mest vulgära och tyngsta medalj jag nånsin skådat låg i kuvertet tillsammans med min kära loggbok och en dvd från loppet.

I vanliga fall brukar medaljer efter lopp som Vätternrundan och så hamna i nån låda nånstans men den här skall vårdas ömt. Den får vara precis hur vulgär som helst för jag har fanimej förtjänat den!

Efter några tuffa veckor på jobbet som resulterat i en rejäl trötthet var detta precis vad som behövdes.

På läpparna – ett fånleende, i ögonen – lite tårar.

PBP ta mig fan!!!!

Hej då PBP-satsningen. En sån resa det varit!

Christer Hedberg PBP07Svenska Cykeldagarna stängde alldeles nyss för i år och i och med det avslutas min Paris-Brest-Paris-satsning som jag drog igång för 15 månader sedan. Nu är det målgång – på alla sätt.

Tiden innan starten i augusti i år har varit fylld med extremt mycket tankar kring loppet och förberedelser, såväl fysiskt som mentalt.

Ett anrikt lopp som Paris-Brest-Paris har så klart en herrans massa traditioner och inofficiella ”sanningar” om hur saker och ting skall gå till men jag ville kunna säga som Sinatra, dvs ”I did it my way”, så jag valde en satsning som kanske var lite annorlunda än en del andras på loppet.

Med tanke på hur många risker det finns i en sån här satsning på att nåt skall kunna gå fel under förberedelserna, kvalificeringarna och själva loppet vet jag att många tyckte att det var lite våghalsigt eller kanske till och med dumdristigt att jag gick ut redan i augusti förra året och berättade vitt och brett att jag skulle köra loppet. Men för mig var det självklart att göra det eftersom det innebar att jag satte en press på mig själv vilket sporrade mig att satsa.

Sponsorer och randonneur-världen uppfattas också av många, i alla fall här i Sverige, som vatten och olja. Av fler än en person fick jag höra att det över huvud taget inte var värt att ens försöka få sponsorer, det gick helt enkelt inte. Men med suveränt fin starthjälp och coachning från Sara och Mattias på Aktivitus i hur dom gjort för att skaffa sponsorer gick det riktigt bra att få sponsorer visade det sig.

Men måste man ha sponsorer för att köra PBP? Absolut inte. De flesta kör så klart helt sponsorlöst, men jag ville testa hur den världen fungerade och få en inblick i det, och det här var ett gyllene tillfälle för mig. Det positiva gensvar som mina sponsorer gett mig under resans gång var riktigt motiverande också.

Den tredje saken som jag valde att satsa på var att ha en supportteam. En del ”rätt-trogna” rynkar så klart på näsan åt det, men eftersom reglerna klart och tydligt var att det var tillåtet att ha supportteam ville jag testa det också. Jag hade supertur som fick med mig tre av de trevligaste cyklisterna som jag känner. Supportteamet fick bara ha kontakt med mig i kontrollerna, vilket var med ungefär 10 mils mellanrum. Men att veta att dom fanns där och att jag skulle ha dom att prata med och få mat var en väldigt skön tanke, speciellt under nattkörningarna. Och här hemma gjorde Henrik ett suveränt jobb mer eller mindre dygnet runt med att hålla sajten uppdaterad och levande.

Stort tack till alla mina grymma sponsorer, cykelkompisar, PBP-medtävlande, påhejare på nätet och inte minst Carina och Matilda, dvs min fru och dotter. Utan er hade det varit mycket svårare och tråkigare.

Slutligen ett kanske otippat tack, men tack också till den lilla men hängivna skaran som med underbar bestämdhet och ihärdighet under satsningens gång inte missat tillfället att berätta att jag inte skulle komma klara loppet. Ni vet vilka ni är och jag tycker – tvärt emot vad ni kanske tror – att ni är underbara! Tvära och sura, javisst. Men ert tvivel sporrade mig rejält. Tänk att även negativitet kan bli positivitet. Visst är det underbart?

Men nu är satsningen över och alla utlovade engagemang för sponsorer och liknande avklarade så nu är det dags att sätta punkt för mitt PBP-äventyr. Och en sån fantastisk resa det varit! Jag är skitnöjd!

Ps. En sak är kvar att göra med PBP för mig, och det är att skriva en berättelse om loppet. Men det tar jag senare i vinter. Nån gång efter nyår kanske.

Ännu en film från målgången på PBP07

För ett tag sen la jag ut en film som jag filmade från cykeln när vi gick i mål på PBP07.

Den här filmen är filmad av Martin Wahlberg i mitt supportteam när han och resten av teamet stod vid målet och väntade på att vi skulle rulla i mål.

De jag körde tillsammans med var Henry, Lennart, Marie, Ingemar, Torbjörn, Anders, Christer och Mogens. Tack alla för en suverän runda!

PBP07 på fyra minuter

Här en film som tar en med ut pÃ¥ banan pÃ¥ PBP07. Den är filmad av en man som heter Daemon Peacock och visar väldigt bra hur det var längs banan. När jag tittar pÃ¥ filmen minns jag hur det var under de regniga och blÃ¥siga nätterna. Huuu…

Lite roligare minnen är ungarna som high-fivar åkarna och mannen med vitlökarna på cykeln. Hans cykel är i original från 1920!!

Kroppen tre veckor efter målgången – kramp i knäna

Tre veckor efter målgången på PBP så börjar de flesta negativa fysiska effekter av loppet klinga av.

Mina stortår är fortfarande på semester och har väldigt begränsad känsel fast det känns som dom börjar repa sig så sakta.

Värre är det med knäna. I veckan tog jag en bonusrunda på cykeln och då kändes det ganska tydligt att dom inte repat sig speciellt bra efter Paris-Brest-Paris.

IgÃ¥r cyklade jag ett ärende pÃ¥ min gamla hederliga standardcykel i stilla mak och till och med dÃ¥ började knäna klaga. Om jag ska beskriva känslan sÃ¥ fÃ¥r det nog bli ”kramp i knäna”. Klart udda känsla…

Mentalt har den enorma tröttheten som kom efter PBP gått över. Men som jag märkte på cykelrundan i veckan så är cykelsuget och motivationen obefintlig för tillfället. Till och med att prata cykel är lite segt ibland. Och det från en person som nästan bara haft cykel i skallen under all ledig tid under det senaste året.

Ingen av de här sakerna är ju nåt som stör mig i min vardag så det känns helt lugnt. Det är ju bara att lyssna på kroppen och låta den vila ordentligt så kommer det ordna sig.

Hej vardag!

Igår kväll såg jag ett skönt tecken på att vardagen är tillbaka igen efter Frankrike-äventyret.

Vi brukar samla pantflaskor och aluminiumburkar i en papperspÃ¥se under diskbänken här hemma. PÃ¥sen som stÃ¥r där nu är prydligt märkt ”P2”, vilket betyder att den var en av mina prylpÃ¥sar i husvagnen under PBP.

För att det inte skulle bli kaos i vagnen vid stoppen hade vi allt material som jag kunde behöva i preussisk ordning i pÃ¥sar och lÃ¥dor som var märkta med nummer. Och sen hade vi en ”inventarielista” som visade vilka saker som lÃ¥g i vilken lÃ¥da/pÃ¥se. Preussisk ordning som sagt…

Under PBP innehöll denna påse (smygkollar på listan):
1 st långärmad undertröja
3 st vindundertröjor
3 st undertröjor
2 st bandanas
1 st vindbyxa lång
5 st kortärmade tröjor
1 st långärmad tröja

Och nu väntar alltså samma påse på att bli fylld med burkar och flaskor som skall pantas.

Heja vardagen!

Fler bilder från Paris-Brest-Paris

Igår tömde jag bilderna från årets PBP som låg i min digitalkamera så här kommer 50 nya bilder som supportteamet fotade under loppet. Jag orkade inte riktigt lösa kronologin på dom men det bjuder jag på.

Bildspelarens navigation är lite småknepig. Det finns fem uppsättningar med 10 bilder i varje. För att byta uppsättning klickar du på de små siffrorna längst ner. Eller så klickar du bara på bilden så visas nästa bild automatiskt.

Film från målgången på Paris-Brest-Paris

Här kommer en film från målgången på PBP så att ni som körde kan minnas den goa känslan och ni som var här hemma kan få vara med på ett hörn.

Kvalitén är allt annat än bra, mest beroende pÃ¥ att jag filmade med min mobiltelefon. Men ändÃ¥ ryser jag varje gÃ¥ng jag ser den. Jag kan lova att det rann en och annan tÃ¥r när vi körde in i rondellen…

Post-PBP-koma

Flera av de erfarna PBP-cyklister jag känner har varnat för att de som under lång tid lagt ner ett stort engagemang på en rejäl satsning som t ex Paris-Brest-Paris kan drabbas av något som liknar en depression när allt är över.

Att som jag i princip hoppa rakt in i en bil och bege sig hemåt efter målgången och sen slänga sig huvudstupa in i arbetet och vardagslivet efter den minst sagt omtumlande PBP-upplevelsen är nog långt ifrån optimalt rent mentalt.

Kroppen känns fortfarande slutkörd, huvudet är helt tomt och jag förstår precis vad dom menade när dom pratade om känslan av tomhet när allt nu är över.

PBP har funnits i mina tankar i princip konstant under ett års tid. Förutom all träning som lagts ner har satsningen inneburit att en massa saker varit tvugna att ordnas och gås igenom. Det har varit tusentals detaljer att hålla ordning på. Och till det kom att ställa in sig mentalt inför upgiften.

Jag trodde inte att det skulle vara nÃ¥gra större problem att gÃ¥ frÃ¥n ”PBP mode” till vardag men redan under de sista milen in till mÃ¥l kunde jag känna en underlig motstridig känsla. Det var sÃ¥ klart helt underbart att känna att jag skulle greja loppet, men samtidigt kändes det ganska tungt att veta att allt snart var över.

Nu är det över. Loppet är avklarat, segern är firad och vardagen är här igen…

Dags att hitta nya mål att se fram emot. Den här gången blir det dock betydligt mer sansade mål, troligtvis långt bort från cyklingen eftersn vardagen måste fås ihop på ett mindre cykelfokuserat sätt än hur det varit det senaste året. Familjen kommer helt klart bli huvudfokuset. Utan deras stöd det senaste året hade min satsning varit svår att genomföra.

Den närmsta tiden kommer jag att jobba lite med att summera mina tankar från loppet och satsningen. Och det blir säkerligen ett och annat inlägg här på bloggen också.

Den enda cyklingen som är planerad den närmsta tiden är motionsloppet Mjörn Runt nu på söndag som jag kör tillsammans med min coola blå/grönhåriga dotter i myyyycket lugn takt. Vi ska cykla sex mil, äta bullar och ha kul tillsammans. Om det inte regnar, för då går vi på bio istället.

Lite segt just nu men va fasiken, det gÃ¥r över…

Så jäkligt var årets PBP

Att årets Paris-Brest-Paris var ovanligt tufft hade alla vi som deltog på känn. Var var all den sköna värme som alla pratade om och som vi längtat efter liksom?!

Exakt hur brutal årets upplaga var fick vi ett bevis för idag när den svenska samordnaren Bengt Sandborgh summerar årets lopp.

Hela 30% av de som kom till start tvingades bryta. En tredjedel!! Och då ska man ändå komma ihåg att alla deltagare har klarat av sina kvalificeringslopp och är bra fysiskt förberedda.

Glädjande nog var siffran för antal som brutit bara 17.5% för de svenska deltagarna. Att säga att vi svenskar blivit härdade på sånt här skitväder under året är ju knappast nån överdrift…

Av de 91 startande svenskarna var fyra kvinnor. Alla dessa tog sig i mål vilket så klart är superstrongt!

Tydligen har 1956 år upplaga av PBP tidigare bedömts vara den jäkligaste, men årets sägs vara i paritet med den.

Fan va sjukt stolt jag är över att ha fixat det!!!

Effekter och defekter av PBP

Att kroppen skulle börja protestera lite här och där efter 123 mils cykling kom knappast som en överraskning för mig, det hade jag räknat med. Faktum är att jag nog kom ganska lindrigt undan med tanke på det grisiga vädret som Frankrike bjöd på.

Jag har skrivit ner en summering av saker som hände med kroppen före, under och efter loppet. Det kan låta som mycket saker, men i det stora hela gick det riktigt bra rent kroppsligt med tanke på de många timmarnas aktivitet.

Innan loppet
• Inga konstigheter

Under loppet
• Den andra natten började höger knä göra riktigt ont. Då regnade det och var kallt. Det onda försvann då jag började köra med riktigt hög kadens och försökte sitta ner så mycket som möjligt. Den sista natten kom det onda i knäna tillbaka, fast den här gången i båda knäna.
• Handflatorna svullnade och känseln i vänster hand försvann stundtals. Gelen under styrlindan var inte alls lika bra som den jag hade på min tidigare cykel. Inte bra…
• Fötterna svullnade upp vilket gjorde att fotsulorna domnade bort ibland. Jag försökte med att knäppa upp skorna i utförskörningarna ibland och det hjälpte bra.
• Baken klarade sig förvånansvärt bra ändra fram tills de sista sex milen då det blev sårigt och jäkligt. Jag hade använt en vaselinliknande byxsalva som jag köpt på Cykel City under hela loppet men vid sista stoppet använde jag Assos tunnare salva. Men jag tror egentligen inte att det var det som var problemet, det var nog ofrånkomligt.
• Ryggen kändes av lite då och då, men inte så att det störde på nåt sätt.
• Jag har haft lite problem med nacken vid cykling i blött och kallt väder men genom att använda en slags tunn halsduk vid halsen på nätterna klarade sig nacken galant.
• Efter andra nattens sömn på loppet märkte jag att jag flämtade mycket när jag var av cykeln.
• Pulsen var omöjlig att få upp i över 130 slag/min. Det är en bra bit under min normala maxpuls.
• Innan sista nattens sömn var jag tämligen väck i skallen på grund av sömnbrist, men det blev betydligt bättre bara av de två timmarnas sömn som jag fick den natten.

Efter loppet
• Dagen efter målgången svullnade vänster armbåge upp och började kännas av.
• Höger hälsena knakade betänklingt men gjorde inte ont direkt efter målgången och en dag framåt.
• Handlederna svullnade också upp och kändes av men inte så att de värkte.
• Två dagar efter loppet försvann känseln i båda stortårna.
• På dag tre efter loppet började resten av vänster fot domna
• Huvudet känns rejält segt och kroppen ”sömnig” även tre dagar efter loppet.

Inspiration på hög (låg?) nivå

När det var som allra tyngst och jävligast ute i mörkret, regnet och kylan på PBP-banan kom det ett mms-meddelande i min mobiltelefon från Tor, 8 år.

Totte gillar (som alla Ã¥ttaÃ¥ringar antar jag?) att använda sig av ordet ’bajs’ och diggar Star Wars-filmerna stenhÃ¥rt.

Slår man ihop de två måste det ju bli succé, inte sant?

[audio:bajs3.mp3]

Resultatet blev ett stort leende, precis vad jag behövde just då.

Totte e bäst! Världsbäst!

Live från PBP07: Saint-Quentin-en-Yvelines (1227 km)

Tidsgräns: Fredag 15.30
Passerades: Fredag 13.38

MÅ…Å…Å…Å…Å…Å…Å…Å…Å…L!!

Lyssna på liverapporten

Det finns inga ord..

» Visa alla mina liverapporter från PBP07
» Om loppet