Det var med en hel del ambivalens jag startade idag. Skulle jag köra lugnt och platt med Kristina och Kents gäng eller gå med på lilla bergsturen som Bosse Sjöberg var ledare för? Till slut blev det bergen som lockade.

Med tanke på den onda hälsenan körde jag på superlätta växlar i alla backarna. Målet var att hålla nere pulsen under 150 vilket gick riktigt bra.

Vädret pendlade mellan kanonbra (lösärmar av) och småruggigt (lösärmar på) men det var i alla fall bra mycket bättre än mina tidigare cykeldagar.

Faran med att ”instrumentflyga” med en massa elektroniska prylar pÃ¥ cykeln blev uppebart när Bosse sa att den första toppen lÃ¥g pÃ¥ 450 meters höjd. När vi var pÃ¥ 440 meter kändes benen kanon sÃ¥ jag vÃ¥gade mig pÃ¥ att ta de tvÃ¥ sista serpentinerna lite hÃ¥rdare. Jag var ju trots allt uppe. Icke… Toppen lÃ¥g pÃ¥ 550 meters höjd sÃ¥ det var en stunds klättrande kvar. Gah!

Dagens fika var hur grymt som helst. Mitt uppe på ett berg låg nåt som såg ut som en alpstuga. Varmt och mysigt och en grymt god kaka som jag tror var nån slags marsipankaka.

Belöningen för slitet i de tighta serpentinerna uppför var mindre tighta serpentiner utför. Aaaaaah att få slänga sig utför. Men eftersom det låg lite fukt i luften körde vi lite småförsiktigt. Jag maxade på lite över 66 km/h i alla fall. Underbart! Det här e livet!

Hälsenan känns fortfarande av, fast det gör i alla fall inte ont. Jag sänkte sadeln en hel centimeter och flyttade fram den igår och den nya sittställningen känns riktigt bra.

Imorgon skall en hel del av de svenska tävlingscyklisterna på hotellet ställa upp på en lokal tävling här på ön på eftermiddagen. Självklart ska jag dit och heja på dom under min runda.

Snälla, snälla, snälla! Låt det vara soligt och varmt imorgon!

Gillade du den här artikeln? Prenumerera då på min RSS Feed!