Målbilderna är mina vänner

Den senaste tiden har jag fÃ¥tt en del frÃ¥gor i stil med ”men tänk om du inte klarar det?” och ”120 mil är ju sjuuuuukt lÃ¥ngt! Blir du inte trött bara du tänker pÃ¥ det?”.

Mitt svar brukar alltid bli ”SÃ¥ kan man inte tänka…”. Det funkar liksom inte.

Att redan nu ha ”inte klara det” som en sak att planera för är i min värld att redan ha gett upp. Varför planera för nÃ¥t som inte kommer hända? Ja alltsÃ¥…det är klart att det kan hända. Jag menar ju inte att jag är nÃ¥n slags übermensch (det ska gudarna veta att jag inte är…) som inte kan misslyckas, men i mina tankar finns bara en tanke – att korsa mÃ¥llinjen i Paris efter att ha tagit mig frÃ¥n samma plats 90 timmar tidigare och kört via Brest pÃ¥ vägen. MÃ¥lbilden är knivskarp!

Och när det kommer till att mentalt förbereda sig för att cykla 120 mil mer eller mindre pÃ¥ raken tänker jag pÃ¥ samma sätt som jag gör pÃ¥ t ex Vätternrundan. De gÃ¥r liksom inte att se mÃ¥let ”120 mil” framför sig. DÃ¥ blir det sÃ¥ klart snabbt jobbigt rent mentalt…

Om man istället fokuserar på nästa depå strax under 10 mil bort blir det plötsligt betydligt mer hanterbart. 10 mil fixar man ju liksom. Och där finns ju massor av god mat och annat som man kan se fram emot när man sitter på cykeln. Visst verkar det betydligt enklare att hantera än om man hela tiden ser alla milen som återstår totalt framför sig?

För nÃ¥gra Ã¥r sedan lyssnade jag pÃ¥ ett föredrag av Mikael Reuterswärd, förste svensk pÃ¥ Mount Everest. En sak han pratade om var när han fastnade i snöstorm pÃ¥ berget. Trött, kall och med stormen vinande runt sig var han tvungen att motivera sig att ta sig fram för att överleva. Hans mÃ¥lbild i den stunden var ungefär ”Bara ett steg. Bara ett steg. Bara ett steg till”. Fullt sÃ¥ illa hoppas jag inte att det skall behöva bli för mig, men du förstÃ¥r säkert tanken?

När vi cyklade 40-milaren i lördags passerade vi 30 mil nÃ¥n stans innan BorÃ¥s. DÃ¥ hade jag ett val. Antingen sÃ¥g jag det som att en fjärdedel Ã¥terstod eller sÃ¥ Ã¥terstod bara 10 mil (som man cyklar ganska lätt). BÃ¥da är ju rent logiskt exakt samma sak fast mentalt väldigt olika. Valet blev helt klart ”bara 10 mil kvar!!”.

En del kallar det självbedrägelse – jag ser det som hanterbara målbilder.

6 tankar kring ”MÃ¥lbilderna är mina vänner

  1. Helt klart en mycket bra strategi du har anser jag.

    Har ju ställt frågan till dig tidigare om vad som kommer att passera din hjärna udner alla dessa timmar och det svaret tog jag med mig under gbg-varvet då mina ben la av och det funkar

    ”vänster ben, höger ben osv ”

    Att kalla det självbedrägelse är väl att ta i. Det är som du säger, ett sätt att kunna hantera hela sträckan upptuggad i delmål.

  2. Den högsta formen för självbedrägeri är väl ändÃ¥ att parkera i soffan och säga ”det där klarar jag aldrig”. Att inte vÃ¥ga utnyttja sin potential till fullo är självbedrägeri!!

  3. Vi är otäckt lika :) Precis så resonerar jag och får höra samma saker inför mina utmaningar. Dock inte PBP men t.ex vansbrosimmet eller Triathlon nästa år. Det är ju så långt, klarar du det då ??

    I min ordbok med särskrivning finns inte nÃ¥got klarar inte…. Utan bara kör du klarar det, För jag har hört av en som berättade om träning att konditions idrott under längre tid typ vättern och liknande som vi galningar syslar med sÃ¥ är 75% mentalt och resten är teknik,styrka och kondition.

    Du klarar det Christer de bara å kör

  4. Helt rätt… Tror alla tänker sÃ¥. Efter 33 mil pÃ¥ min 40 milare sÃ¥ poppade det upp en massa positiva tankar. ”Nu är det bara 7 mil kvar”, ”inte mer än en vanlig träningsrunda” osv…

    Så vad tänker man på? Tja, för min del är en stor del av tjusningen att bara låta tankarna komma och gå.. Dvs inte aktivt tänka på något och det fungerar alltd :)

    Vi ses i Paris!!

  5. Hej Johan
    FörvÃ¥nansvärt mÃ¥nga av de jag cyklat kvalificerngarna verkar inte tänka sÃ¥. ”Jaha…nu har vi 15 mil av motvind framför oss. Fy faaan” är ju inte direkt en kommentar som peppar till stordÃ¥d :-)

  6. Exakt så fungerar jag med!!
    Min första VR avverkades på en femväxlad järnhäst, vi hade som mål att klara nio kontroller! Första kontrollen var den längsta sträckan.. osv osv.. å glädjen när man såg att kilometersiffrorna gå ner till tiotal.. Äkta galenpanneglädje på hög nivå!!

    Bara en kontroll kvar nu C!!

Lämna ett svar