En vecka efter målgången har de flesta av de skavanker jag fick efter Paris-Brest-Brest gått över.
• Sadelsåren har läkt riktigt bra och just nu är det bara lite torr hud kvar, sen är allt helt okej på det området
• Händernas domning och minskade klämkraft har repat sig helt
• Fotsulornas domningar är borta, men stortårna är nästan helt domnade fortfarande
• Jag har inte cyklat ännu sen loppet men knäna känns lite smula skumma när jag går i trappor
• Trött, trött, trött. Jajjemen, jag är fortfarande riktigt rejält fysiskt och psykiskt trött.
Lite bättre för varje dag med andra ord.
Ett förslag: tvätta och putsa cykel, men låt den stå kvar i lägenheten. Om det blir en riktigt solig krispig höstdag så tar du hojen och en kravlös runda med gänget, njuter av din 120-mila prestationen och att dina cykelben nu förmodligen är starkare än vad de någonsin varit.
De e bara å sätta på löparpjuksen å springa istället ;)
When hell freezes over. Löpning är fanimej värre än proggmusik…