”Fulmotionärer” pÃ¥ cykel, dvs de som tar ut cykeln en gÃ¥ng om Ã¥ret och kör som vildar, är ofta riktigt irriterande men idag älskade jag dom. Det spelade ingen roll att dom svängde över hela vägbanan när dom vred pÃ¥ huvudet, att dom växlade mitt i backen och tappade kedjan, att dom slutar trampa när dom dricker eller kör som tokar ena stunden för att sen knappt trampa. Idag älskade jag dom…
Jag gick länge och klurade på om jag ens skulle starta på Nationaldagsloppet idag. De senaste dagarna har det känts lite oförklarligt underligt i kroppen. Men eftersom allt kändes okej på morgonen efteranmälde jag mig till tiomilarundan.
Men redan efter nÃ¥n mil började det kännas knepigt. Inte sjukt, inte segt utan bara…konstigt. Till en början hängde jag med Anders som är teamchef i Team Drylane.com men när backen i Tollered kom var det bara att inse att gnistan inte fanns där och göra det Vacchi och Adamsson sÃ¥ fint brukar kalla ”ta sitt eget tempo”. Och jag kan lova att det tempot inte var i världsklass…
Väl framme i depån mådde jag rakt av illa men tvingade i mig en massa bananer och vatten. Kroppen fullkomligt kokade så jag vräkte på mig en massa vatten också. Jag gjorde ett försök att hänga med tre kompisar från Hisingens CK, men tvingades släppa dom i en backe bara för att sen åka jojjo mellan att komma ikapp och släppa. Men till slut tappade jag dom.
De sista fyra milen var taktiken att ”wheelsucka” sÃ¥ mycket det gick. Och det är här ”fulmotionärerna” kom in. Det sköna med mÃ¥nga av dom är att dom är fullständiga kamikazes vad gäller att ta i. Fullt ställ som om det inte fanns nÃ¥n morgondag och sen totalt slut. Vrida pÃ¥ huvudet finns inte och att man kan dela pÃ¥ dragarbetet är extrem överkurs. Genom att Ã¥ka snÃ¥lskjuts pÃ¥ cyklist efter cyklist som var inne i sin femminutersnirvana blev farten ändÃ¥ ganska hygglig.
Den sista milen Ã¥kte jag pÃ¥ rullen pÃ¥ en och samma cyklist. Jag lovar, han vände inte pÃ¥ huvudet en enda gÃ¥ng utan trampade bara pÃ¥. Och jag älskade honom för det. Han var min hjälte! Och den enda tanke jag hade var ”Släpp inte rullen! Vad du än gör släpp INTE rullen!”. Väl i mÃ¥l tackade jag för att jag fÃ¥tt ”Ã¥ka med” men han sÃ¥g mest förvÃ¥nad ut. VadÃ¥ Ã¥kt med?
Det finns dagar dÃ¥ man känner sig som stÃ¥lmannen och det finns dagar dÃ¥ man inte gör det. Detta var en av de senare…
Idag är det tre dagar kvar till sista kvalificeringsloppet pÃ¥ 600 km sÃ¥ nu glömmer vi Nationaldagsloppet 2007 och ser fram emot helgen…
Desto roligare var det att se dotterns ansiktsuttryck efter målgången. Hon hade cyklat 2.5 milsbanan ensam och var hur stolt som helst. Heja Matilda!! Som extra bonus fick hon sitt livs första cykelbränna på armarna.
Gillade du den här artikeln? Prenumerera då på min RSS Feed!
Dags för första stämplingen på 60-milaren. Vi har tagit oss till Ljungskile. De nio milen har varit suveräna.
Så var vi här igen. Dags för sista kvalificeringsloppet. 60 jäkla mil!
Lygnens Venner är en kul cykelklubb i Göteborg som växer så det knakar.
