Idag fyller fyller vääääärldens bästa Carina – min Carina – 40 år!
Idag blir frukost på sängen, middag med föräldrarna och massor av tårta. Den stora balunsen med kompisarna blir nästa helg.
Grattis!
Gillade du den här artikeln? Prenumerera då på min RSS Feed!
Idag sprang min dotter Matilda Lilla Göteborgsvarvet för femte året.
De första Ã¥ren hon sprang var det mest ”det häääär ska bli kul” över tjejerna hon sprang med, men ju äldre dom blivit desto allvaligare är det bland de som är med.
I år sprang Matilda i F15-klassen och de allra flesta tjejerna sprang med klubbkläder och var superseriösa. Det är kanske inte så underligt med tanke på att dom blir äldre men det är lite trist att de som springer bara för att ha kul inte kommer med.
Men Matilda verkar inte ha några tankar på att inte ställa upp vilket är ganska coolt. Hon vet att de flesta andra är superseriösa men ställer upp själv med enda målet att ha riktigt jäkla kul och vägrar låta sig hetsas. Strongt för en 15-åring tycker jag!
Jag träffade Torbjörn från Hisingens CK vars dotter också var ute och sprang. Det visade sig att Matilda och hans dotter sprang i samma startgrupp och dessutom hade samma ambition. När dom passerade oss i backen 500 meter innan målet visade det sig att dom sprungit tillsammans och snackat med varandra längs banan. Kul!
Jag vet en nöjd 15-åring som kommer sova gott i natt.
Gillade du den här artikeln? Prenumerera då på min RSS Feed!
Årets tionde vecka är över och det har varit en vecka med en massa kul saker. På jobbet har det varit fullt ställ hela dagarna med kul saker. Den enda nackdelen med superfart på jobbet är att det blir svårt att få till det med träning. Men nu i helgen ordnade det till sig en smula.
Att det är segare att köra på landsvägen med dubbutrustad crosscykel än med racern var grymt tydligt i lördags. Men va tusan, det blir väl bättre träningseffekt av det i slutändan antar jag. En annan sak jag märkte var hur hooked jag blivit på att cykla med musik i öronen under vintern. Det var lite tradigt att trampa själv utan nån att prata med eller utan musik i öronen. Jag glömde så klart bort att ta med iPoden innan jag stack.
Efter rundan laddade jag över datan från Garmin-datorn till deras sajt Motionbased. Det är riktigt snajsigt att kunna sitta och analysera hur man kört och så efteråt. Statistikporr? Javisst!
Resten av dagen spenderades med slö och skön shopping med familjen och en trevlig (och goood) pastamiddag med några vänner som kom på besök.
I morse var det dags att köra finalen säsongen av Hisingens CK’s inomhusspinning. Som vanligt fullt med folk och hög stämning. Det blev ett lite annorlunda upplägg den här gÃ¥ngen. Vi var tre stycken som delade pÃ¥ de tre timmarna och körde 55 minuter var. Varför bara 55 minuter? För att det skulle vara fika varje timma givetvis. SÃ¥ jäkla Hisingens CK. Helrätt!
Min dotter Matilda fick ett specialpris för att som enda junior kämpat stenhårt under vinterns spinning. Jag längtar redan till nästa vinters spinningsäsong med klubben!
Söndagskvällen avslutades med årets premiär för landsvägscykel på Eurosport med prologen av Paris-Nice. Jäklar va de där grabbarna kan cykla. Och jäklar va Roberto Vacchi kan snacka cykel. För att använda ett klassiskt Vacchi-ord: Härligt!
I veckan har jag arbetat en del med upplägget för Megaspinningen också. Fysiken tackade jag till att upplåta den fina spinninglokalen på Kaserntorget för oss galningar så nu finns det ingen återvändo. Det mesta av all teknik som behövs för att visa Eurosport och filmer under passet är löst. Nu är det bara att fixa musik och lite annat smått och gott som återstår.
Ã…ter igen är det söndag…
Veckans träning har varit allt annat än imponerande. Det enda som har presterats är dagens dubbelpass spinning med hck. Jag kan skylla pÃ¥ ”mycket att göra pÃ¥ jobbet och Ã¥rsmöte i klubben” fast jag tror nog att ”bekvämlighet” ligger närmare sanningen om jag ska va ärlig. Det är skrämmande hur snabbt man vänjer sig vid att ta det lugnt och softa om man fÃ¥r ett avbrott i träningen. Det känns lite som om skallen är som en oljetanker. När man fÃ¥tt in riktningen rullar det pÃ¥ bra, fast att byta kurs är ett helskotta. Men men… Jag fÃ¥r peppa mig själv till att komma igÃ¥ng ordentligt igen. Kom igen nu Christer!!
I onsdags var det årmöte i Hisingens CK. Jag flaggade redan i augusti för att jag inte skulle ställa upp för omval som ordförande med tanke på min PBP-satsning. I slutändan blev det bara en styrelsemedlem som fortsatte i styrelsen. Det kan låta dramatiskt, fast egentligen var det ingen drama alls. Det fanns inga slitningar eller oenighet bakom de olika styrelsemedlemmarnas beslut. Kanske mer en smula trötthet efter några år av full fart och massor av aktivitet. I slutändan valde årsmötet en riktigt bra ny styrelse så jag är helt övertygad om att klubben även fortsättningsvis kommer fixa kul grejer.
Om du vill läsa om allt som hände i klubben under 2006 finns en länk till klubbens årsberättelse längst ner i det här inlägget.
Sommarcykeln har inte anlänt än, och tur är väl det. Det finns helt enkelt inte plats för två cyklar i den nya lägenheten. En av garderoberna har inretts till cykelrum men redan med crossen är det proppfullt med prylar där inne.
I veckan monterade jag pÃ¥ navdynamon och halogenbelysningen pÃ¥ crossen. Eftersom snön vräkt ner här i Göteborg blev det till att byta tillbaks till dubbdäcken igen ocksÃ¥. Jag höll pÃ¥ att mecka med cykeln sent pÃ¥ kvällen när resten av familjen lÃ¥g och sov. När jag satt pÃ¥ knä jämte cykeln för att sätta fast bakhjulen hördes ett knakande frÃ¥n cykeln. Jag hann tänka ”va tusan är det där” innan bakdäcket exploderade med en jääävla smäll. Självklart hade jag örat sÃ¥där fem centimeter frÃ¥n däcket. SÃ¥ under nÃ¥gra minuter gick jag runt med ett skönt ringande i skallen. Det visade sig att jag monterat pÃ¥ däcket klantigt.
Nu ska jag bänka mig framför tv’n och kolla pÃ¥ bancyklingen pÃ¥ Eurosport.
Det känns nästan overkligt efter de senaste veckornas slit och struliga boende, men nu är vi på plats i vår nya fina lägenhet!
Med hjälp av goda vänner och släkt flyttade vi det sista igår morse. Resten av lördagen gick åt till att börja gå igenom alla kartonger och pappkassar som våra prylar låg nerpackade i.
Rasmus the Brat Cat började med att gÃ¥ in i ”stealth mode”, dvs sakta sakta smyga sig runt med magen pressad mot golvet, när vi tog in honom till lägenheten men nu verkar till och med trivas och struttar runt och är precis sÃ¥ skum som bara katter kan vara.
Fasiken va gott att flytten är över! Nu ska vi börja leva igen!
Äntligen är vi framme vid flyttdagen. Imorgon bitti gäller det!
Tänk att den goa känslan vi haft för vår gamla lägenhet under så många år kunde förbytas till en total känsla av aversion på bara några veckor. Det har varit en herrans massa strul i alla ändar.
Att leva i den byggarbetsplats som vÃ¥r lägenhet blev i slutet var verkligen knäckande till slut. Det hade inte fungerat i speciellt mÃ¥nga dagar till…
Fredagen kröntes av två timmars samtal med kundtjänsten på Comhem som helt sonika struntat i att göra nåt av det dom lovat med flytten av telefonin och bredbandet. Vi var minutrar ifrån att tappa vårt grymma nummer (7113399) och få nåt enormt knarkigt nummer istället som är helt omöjligt att lägga på minne.
Efter en hel del ”Sverker” och röj frÃ¥n min sida löste det sig dock. Men…det tog tvÃ¥ timmars sammanlagda samtal (som dom sÃ¥ klart har mage att ha pÃ¥ ett betalnummer)… I ärlighetens namn bör man kanske tillägga att det var Telia som löste problemet och inte Comhem. Heja staten!
Tjejen som satt och fnittrade andra ändan trots att jag var fly förbannad borde fÃ¥ nÃ¥t slags branschpris för ”Ã…rets sämsta kundmottagande”. Skönaste citatet (och dÃ¥ finns det ändÃ¥ en hel del att välja mellan): ”Du…du kanske inte borde blivit kund hos oss va?”
Tre personer pÃ¥ Comhems support har tagit mitt mobilnummer och lovat att dom skulle Ã¥terkomma. Dom skulle ”bara kolla upp en grej”. I slutändan visade det sig att ingen av dom ens skrivit upp mitt mobilnummer. Tjena… Är det det som kallas ”kunden i periferin”…?
Märks det att min bild av Comhem, eller i alla fall deras kundtjänst, inte är speciellt positiv längre…?
Men med Bonos ord ”Kiss the future, fuck the past!” i huvudet skall jag försöka sova nu och vakna imorgon med nya krafter sÃ¥ att vi kan flytta in i vÃ¥r nya fina lägenhet!
Det kommer bli kanon!
På lördag är det dags att flytta till vår nya fina lägenhet. Det är ju kul!
Mindre kul är att vi gÃ¥tt med pÃ¥ att lÃ¥ta de som skall ha vÃ¥r lägenhet fÃ¥ göra sitt fixjobb innan bytet. Det lät ju sÃ¥ bra…tills vi kom pÃ¥ att det skulle innebära att vi fick bo mitt i en sanslöst kaosartad byggarbetsplats.
Nu efter två veckor i en allt mer inpapprad lägenhet har vi börjat få nog. Det enda som finns i lägenheten är i princip en inkapslad tv och ett litet skrivbord med en dator på. Lite som att bygga kojjor i lägenheten när man var fem år. Förutom att man är 39 år nu och vill försöka leva ett någorlunda normalt liv.
NÃ¥nstans i bilden till höger döljer sig vÃ¥r soffa, fÃ¥tölj, TV och….min luftmadrass jag sover pÃ¥ just nu. Gaaaah!!! Fy fasiken för att ha allt nerpackat och inte ha en aning om var saker finns. Pulsbandet till Polar-klockan? Jajjemen, den ligger i….nÃ¥n kartong nÃ¥nstans… Gaaaaah!!!
Men men…bara tvÃ¥ dagar kvar nu… Och ja…det här är fanimej dagens i-landsproblem!
IgÃ¥r anlände vi till Gran Canaria för vÃ¥r ”VÃ¥ga Vägra Jul”-semester. Flighten gick klockan sju pÃ¥ morgonen och en timma senare meddeladen personalen ombord att det var dags att servera dagens mÃ¥ltid – kryddbiffar med potatisgratäng. Gott som tusan, men som frukost…? Men va fasiken, semester är semester.
I välkomstmaterialet vi fick utlovades ”Flamencoartist med saxofonist som dansar”. Man skulle ju kunna trott att det skulle vara flamencoartisten som skulle stÃ¥ för dansen men medge att den här combon lät betydligt mer nyskapande?
Efter att ha sovit av oss vÃ¥r jetlag – inte sÃ¥ mycket beroende pÃ¥ tidsskillnaden som den abrupta skillnaden pÃ¥ ”fullt tokös pÃ¥ arbetet” till ”Mañaaaanaaa” – har vi spenderat dagen med att slappa vid poolen, äta god glass och kollat in de klart tyskinriktade shoppingcentrena här omkring.
Under en promenad nere pÃ¥ strandpromenaden blev vi erbjudna ”Real Versache sunglasses” av en man som hade en hel lÃ¥da av dom. Inte intresserade? Inga problem, han hade hela den andra handen full av ”äkta Rolexklockor”. Vardagskomedi hitar man lite över allt…
Hur vi än letat på spansk tv så verkar ingen kanal visa Kalle Anka på julafton. Spanien-Sverige:1-0
Eftersom ingen i vÃ¥r familj är stora fans av den traditionella julstressen som brukar hÃ¥lla Sverige i ett järngrepp under december för att sen fullständigt brisera pÃ¥ julafton, bokade vi en slapperesa över jul och nyÃ¥r till Spanien. SÃ¥ nu pÃ¥ morgonen drar vi iväg och kommer ligga fisbleka, men ack sÃ¥ nöjda, pÃ¥ en varm och skön strand pÃ¥ Kanarieöarna. Hur skönt ska inte det här bli dÃ¥…?
När vi tröttnat pÃ¥ beachen kommer vi att driva de miljontals försäljarna av timesharelägenheter till vansinne. Sist vi gick en batalj med dom pÃ¥ en solsemester sÃ¥ försökte dom direkt fÃ¥ fram varifrÃ¥n vilket land man kom. Vi körde med ”Iceland” till en början, vilket mestadels ledde till förundrade ansiktuttryck och att dom lät oss gÃ¥. Antar att det inte ingÃ¥r i utbildningsmaterialet till deras bluff-och-bÃ¥g-yrke hur man hanterar just Islänningar. Passade oss utmärkt…
Lite senare pÃ¥ semestern, och efter att ha antastats 1047 (ni vet ju hur viktig just 47’an är vid det här laget…) ”säljare”, gick vi över till att svara att vi var frÃ¥n ”Vulcan”. Funkade fint det ocksÃ¥, plus att man fick användning av den gamla onelinern frÃ¥n Star Wars (fel universum för en Trekkie förvisso…) ”A galaxy faaar far away” när dom frÃ¥gade ”Where….is that?!” Vardagssurrealism är bra. I alla fall när det gäller hanteringen av jobbiga bluff-säljare.
Live long and prosper!
» 47?! 
Se där – nu är första månadens träning avklarad!
Den här veckan var en vilovecka, vilket låter betydligt mer inaktivt än vad det blev i verkligheten. Träningsschemat innehöll tre pass istället för de normala fyra.
Nu börjar träningen flyta på riktigt skönt känns det som. De första veckornas besvär med trilskande hälsenor och höfter efter löpningen är helt borta vilket är skönt. Och som ett brev på posten så börjar vikten smyga sig neråt så sakta också vilket alltid är trevligt.
Helgen har varit helt träningsfri vilket var skönt. Istället har det bakats bröd och fika hela förmiddagen idag eftersom vi hade vÃ¥r traditionsenliga ”after-bike”-fika för Hisingscyklisterna som var ute pÃ¥ säsongens näst sista träningsrunda idag. Riktigt strongt av de som körde fÃ¥r jag säga med tanke pÃ¥ hur vädret varit i Göteborg den sista tiden.
Totalt blev det cirka 30 stycken som dök upp. En del hade dock ”fuskat” och kom civila eftersom dom hoppat över träningsrundan. Alltid trevligt att ha trevliga människor runt sig!
Nästa vecka är det dags för träningsperiod två. På Aktivitus-schemat står det att det är dags att skruva upp intensiteten och öka längden på passen. Yey!!
Eftersom min födelsedag idag sammanföll med att vi hade halvdag på jobbet bestämde jag mig för att ta ledig hela dagen och ha en riktigt slapp och skön dag.
Och kan man slappa pÃ¥ ett bättre sätt än att starta sin dag med att ligga pÃ¥ soffan och slötitta igenom tre avsnitt Star Trek? Knappast…
Senare under dagen åkte jag till Borås för att hämta min iPod Shuffle som jag fått i födelsedagspresent av min kära familj (ska vi tro att dom fattade hinten av min inte fullt så subtila nyhet för några dagar sen?) och hälsa på hos Drylane för att klämma på ramen till den kommande cykeln och slösnacka med Mats, Anders och Carol. Ramen ser braaaa ut kan jag meddela!
Väl hemma fick jag ett par coola strumpor i födelsedagspresent av dottern med Spock och texten ”Get serious!” pÃ¥. Skall vi tro att Matilda inte är fullt lika inbiten Star Trek-fan som jag? Ja…
Fast ett par strumpor med min hjälte Spock på tackar man ju aldrig nej till!
Resten av kvällen gick i syndens tecken med chokladpraliner, vedungsbakad pizza från Cyrano och god glass. Inte dumt!
Idag fyller Matilda 14 år!
Vi fuskade lite och började fira redan igÃ¥r med en stadig amerikansk brunch pÃ¥ Joe Farellis (giftigt gott men farligt onyttigt…) tillsammans med mina föräldrar och Carinas mamma. Idag är det dags att öppna alla presenterna!
Stor tjej! Kaxig tjej! 14 år!!! Grattis!!!