Förr gick jag igenom traven med VHS-band som samlades på hög vid videoapparaten nån gång om året, men numera är det snarare en trave DVD- och CD-skivor som samlas på mediacentret som behöver gås igenom då och då. Idag var det dags.

Nitton skivor in i kollandet gav min Macintosh upp. Den vägrade helt enkelt starta mer än att den tände ljuset på skärmen. Alla knep med olika magiska knapptryckningar testades utan lyckligt resultat. Skivan satt där den satt och datorn vägrade starta.

Efter nån timma satt jag till och med och tittade på olika vilda beskrivningar på hur man kan plocka isär sin bärbara dator och skruva upp själva dvd-spelaren för att komma åt skivan som trilskades. Liiiiite för vilt för min smak.

Som ett sista försök testade jag ett tips som jag hittade på en sajt som heter Silver Mac som går ut på att man helt enkelt stoppar in en bit kartong i cd-spelarens öppning och hindrar skivan från att snurra, vilket skulle göra att datorn skulle besluta sig för att mata ut skivan.

Och ta mig tusan – ut kom skivan.

Tonvis av god karma till alla hjälpsamma människor på internet!

» Tipset på Silver Mac

Idag hade vi källarrensning för att få i ordning på våra pinaler. I en låda hittade jag en bild på mig själv från en helt klart svunnen tid, väldigt väldigt långt bort ifrån spandexbrallor och hjälm på skallen.

För nu snackar vi lila silkesskjortor med paljetter och puffärmar, lackdojjor och härligt rullande höfter!

Bilden på mig och Veronica är tagen nån gång runt 1981-82 och jag tror vi är på Rondo i Göteborg och har uppvisning tillsammans med resten av Irenes Dansskola.

Ett, två, tre, cha-cha-cha!

Idag var jag pÃ¥ bio tillsammans med min fru och dotter. Vi gick och tittade pÃ¥ Broderna Coens senaste film ”No country for old men” pÃ¥ SF’s nya biograf Bergakungen här i Göteborg. Toppensköna stolar, grym vinkel pÃ¥ länktaren och suveränt ljud.

Och, skulle det visa sig, radgrannar som inte fattade skillnaden på att sitta hemma i vardagsrummet och kolla på Bingolotto och att sitta på bio med en massa andra runt sig och se på en bra film.

Tjejen jämte mig var runt 35-40 år och var där med sin pojkvän/man och sin mamma.

Redan under reklamen var det tydligt att det här skulle bli jobbiga grannar eftersom dom kommenterade allt som hände i reklamfilmerna högt och tydligt. Och att magkänslan rätt visade sig snabbt.

Filmen är nästan helt utan musik och ganska lÃ¥gmäld. Efter en halvtimma drog tjejens mobil igÃ¥ng en ”kul ringsignal”. Ner och gräva i väskan efter mobilen som lÃ¥g däri nÃ¥stans. Men eftersom hon inte hann svara sÃ¥ skickades ett sms. Som sÃ¥ klart skulle diskuteras med de tvÃ¥ andra. Och sen svaras pÃ¥. Till slut fick jag be henne lägga bort telefonen för faaaan!

Minsta sak i filmen kommenterades med en femÃ¥rings naivitet. Kommentaren efter att en man skjutits i huvudet med en bultpistol var ”Är han döööd…?!” till exempel. Minsta lilla detalj var viktig nog för att kommenteras.

Trots flera pÃ¥pekanden fortsatte det ivriga och enormt infantila snackandet. Till slut sa Carina till henne att hon för fan inte satt i sitt vardagsrum och när ljuset väl tändes i salongen kom det kommentarer frÃ¥n alla hÃ¥ll till henne. Hennes svar var ”Va dåååå? Jag är bara lite excited…”.

En del borde inte fÃ¥ gÃ¥ pÃ¥ bio…

Khaaaaan!

Hur filmen var? Skum…

Att titta pÃ¥ amerikanska award shows live (skön svengelska där…) är ofta smärtsamt segt. Det är reklamavbrott pÃ¥ reklamavbrott och man sänder under en herrans massa timmar.

Men Veronica Belmont på nättevekanalen Maholo Daily har komprimerat ner allt vi behöver känna till till en 60 sekunder lång film.

» Maholo Daily

Igår spelade jag curling med jobbet. En sån jäkla galen sport!

Det ser ju så enkelt ut när eliten spelar i OS och så. Och när man ser på tv-bilderna som är tagna rakt uppifrån banan han man perfekt översikt.

Men jag kan lova att det är en helt annat grej när man står i ändan av en 45 meter lång bana och skall fundera på hur hårt man skall få iväg stenen för att komma mitt i cirkeln i andra ändan. En cirkel som i den stunden ser ut som ett streck på grund av vinkeln.

En underbar träningsvärk lär komma som ett brev på posten. Men kul som tusan var det!

Ett av mina absoluta favoritband från ungdomen är Yazoo med Vince Clarke bakom analogsyntarna och Alison Moyets annorlunda röst. Det är 25 år sedan dom splittrades, men i år skall dom återförenas – om än bara för en kort turné i England och med en ny samlingsbox.

Vince Clarke skriver så här i sitt pressmeddelande:
”It’s been really good going back to these songs after such a long while. Many of them have never been played live. I’m looking forward to performing them with Alison for all the fans who’ve enjoyed our music through the years but never had a chance to see Yazoo in concert”. Vince Clarke

För att minnas tillbaka, lyssna pÃ¥ den här. Den nog en av de vackraste lÃ¥tarna jag vet. Njut…

» Yazoo
» Alison Moyet

Idag åt jag lunch tillsammans min kompis Steve och David och Martin från Mobycator som arbetar med lösningar för mobilvideobloggning, t ex gratistjänsten Mobypal.

Mobilbloggning är tufft, speciellt när man som Mobypal ordnat så att man inte behöver dra ner upplösningen på filmerna till MMS-nivå utan kan köra så bra som kameran i mobilen fixar.

David använder tjänsten själv på sin sajt och kallar den Lega-TV. Där lägger han upp filmer direkt från olika evenemang han är ute på, till exempel senaste Idrottsgalan. Coolt!

Ljudbloggningen som jag gjorde på PBP var kul, men visst vore videobloggning på nästa lopp ännu fräckare?

Känner du för att testa Mobypal är det bara att registrera dig som användare. Det är helt gratis.

» Mobypal
» Mobycator
» David Lega

IgÃ¥r kväll satt vi hemma i vardagsrumssoffan och softade efter en arbetsvecka med full fart. Ett av programmen vi tittade pÃ¥ var Let’s Dance.

En del av deltagarna verkade lovande pÃ¥ pappret, som t ex ”Mat-Tina” och Richard Herrey, men andra kändes som de hade betydligt större varningsklockor, som t ex Tony Rickardsson.

Speedwayförare och dansare kändes inte direkt som en match made in heaven.

Men Rickardsson visade sig vara helt fantastisk på att dansa och en riktigt skön typ. Fasiken en sån kul överraskning!

Jag sjukt imponerad av alla paren som fixar att sätta en dans efter bara en veckas förberedelser. Jäklar vad dom måste slita i veckorna.

För många många år sedan höll jag på med tävlingsdans, om än på en fantastiskt mycket lägre nivå än proffsen som stjärnorna dansar med i programmet. Ser man mig idag är nog svårt att tro att jag en gång i tiden dansat men det var skitkul i de – jag tror det var 15 år – jag höll på.

Min fru frÃ¥gade mig om jag längtade tillbaka till dansen när vi tittade pÃ¥ Let’s Dance. Visst rycker det lite i benen, men mest känner jag grym respekt för deltagarna som löser det med sÃ¥ kort tid.

Som jag skrivit om tidigare brukar jag roa mig med att kalla mig ”Tyler” i tid och otid. När jag skall skriva in mig i startlistan pÃ¥ t ex M6 gör jag det som Tyler, skall cykelflaskorna märkas upp skrivs det Tyler pÃ¥ dom. Till och med en iPod har beställt med namnet Tyler.

Skitlöjligt egentligen, men det roar mig på nåt underligt sätt.

Igår natt när jag skulle borsta tänderna innan jag gick och la mig såg jag att min fru bytt ut alla tandborstarna till nya fräsch. Min var den absolut fulaste av dom – en tandborste i silver, svart och fisigt ljusgult.

Men sen kom jag på att den är EXTREMT mycket Tinkoff. En Tyler-tandborste helt enkelt!!

» Tyler Hamilton

Devo är kanske mest kända för sin brutalhit Whip it men dom gjorde en massa sköna, och ofta ganska skumma, låtar under 80-talet och är en av mina favoritgrupper.

Dom hade alltid en skönt underlig image och gick sin egna väg.

SÃ¥ det är inte utan att jag blir lite ledsen i ögan när jag ser att dom nu har gjort en ”Abba Teen” och lanserat ”gruppen” Devo 2.0. SmÃ¥ungar sjunger alltsÃ¥ deras gamla hits.

En säker garant för att det inte är nÃ¥t kul är att man slagit sig ihop med Disney. DÃ¥ vet man att det blir ”dansband” av det hela utan nÃ¥t som sticker ut och stör. Precis tvärt emot vad gruppen var frÃ¥n början med andra ord.

Tradigt…

» Devo 2.0

Jag är för gammal för det här…

Trots ett snortight band och cool scenshow så kommer jag på mig själv med att stå och gäspa flera gånger på Marilyn Mansons konsert på Scandinavium igår.

Det är alldeles för segt med långa avbrott mellan varje låt och lite väääääl stora gester ibland.

För hur rock’n’roll är det egentligen att ha en mikrofon med ett knivblad monterat i ändan (som egentligen mest ser ut som en trädgÃ¥rdsspade) och hur rock’n’roll är det egentligen fler klädbyten än Celine Dions show i Las Vegas och hur rock’n’roll är det egentligen att tända eld pÃ¥ en bibel för att sen ha en scentekniker som SLÄNGER sig pÃ¥ den för att snabbt som attan släcka den och sen stÃ¥ fullt synlig vid sidan om scenen och kolla sÃ¥ att den klarade sig och hur rock’n’roll är det egentligen att slänga micken i golvet efter varje lÃ¥t för att ha en speciell mickgubbe vars jobb är att rusa in och sätta fast den pÃ¥ stativet igen. Jo…det sista kanske är lite rock’n’roll i alla fall när jag tänker efter.

Men för mig känns det lite för mycket teaterdiva (med en smula has-been-varning) över det hela. Skrämd? Nä… Uppröd? Nä…

De ibland flera minuter lÃ¥nga pauserna mellan lÃ¥tarna var ingen hit alls. Jag stod och funderade pÃ¥ vad bandet gör i pauserna, för alla utom trummisen gÃ¥r av scenen mellan varje lÃ¥t. Jag antar att dom loggar in pÃ¥ pokersajter och skriker ”BODAYASHA!” när dom vinner. SÃ¥nt stÃ¥r jag och funderar pÃ¥ under konserten. Inte bra…

Men visst – publiken är helt galen och skriker i högan sky mest hela tiden så jag antar att det snarare är mig det är fel på. Jag är för gammal för Marilyn Manson helt enkelt. Och det känns faktiskt helt okej.

”Återväxten av gaysångare inom hårdrocken är säkrad” var en av sakerna som passerade i mitt huvud under gårdagens konsert på Scandinavium med Turbonegro.

Inget ont i princip om gaysÃ¥ngare inom hÃ¥rdrocken för bÃ¥de Freddie Mercury och Rob Halford har gjort det med bravur tidigare. Men Hank Von Helvete (bara det namnet…) funkar extremt illa i min bok…

Jag kan absolut ingenting i förväg om bandet (som var förband till Marilyn Manson) och hade inga förväntningar alls. Deras entre var minst sagt komisk. En med nazisthjälm, en med läderkeps, en med sailorhatt och sångaren med pälsklätt pungskydd. Village People 2007 med andra ord. Undrar vem som skulle föreställa indinanen..? Ingen bra start.

Men det visade sig vara en riktigt bra band med grymt ös. SÃ¥ länge sÃ¥ngaren höll sig till att sjunga och stod still fungerade det för mig men mellansnacket var som roliga timman pÃ¥ lÃ¥gstadiet med en massa skrik om ”GÖTEBOOOOOORRRRRRRRG!!!!!” och lÃ¥nga, mÃ¥nga och trötta sexanspelningar.

Men mest komiskt var han rörelsemönster pÃ¥ scenen som pÃ¥minde om en en salongsberusad medelÃ¥lders psykologtant pÃ¥ firmafest som envisas med att sjunga i kareokemicken och samtidigt försöker förföra en 17-Ã¥rig stackars praktikant. Det kanske är ironiskt menat, men framstÃ¥r mest fantastiskt patetiskt för en oinsatt. Och oerhört mycket ”Stonehenge” frÃ¥n Spinal Tap.

Just så är det ju! Det är ju Spinal Tap dom är! Jag som trodde att det inte gick att toppa Spinal.

Inga biljetter till Turbonegro-konserter i mina julklappar tack…

Ikväll är det dags för mitt sista konsertbesök för i år – Marilyn Manson.

Själva tanken med ”produkten” Marilyn Manson är att shocka föräldrarna till de ungdomar som gillar honom. Det funkar tydligen helt ypperligt för den amerikanska marknaden där Manson fÃ¥tt klä skott för helt sanslösa anklagelser, som t ex att vara ansvarig för att idioterna som gick loss pÃ¥ Columbine Highschool sköt ihjäl 12 och skadade 23 personer.

Men…nu är vi i Europa och jag har fantastiskt svÃ¥rt att se nÃ¥t annat än en smart kille som jobbar hÃ¥rt pÃ¥ just att chocka och vara ”outrageous” pÃ¥ ett uträknat sätt. Med andra ord sÃ¥ köper jag inte grejen. I alla fall inte pÃ¥ det sätt som han tänkt sig.

Musiken är helt okej även om han inte är nÃ¥n av mina superfavoriter. Men idag ska jag se honom live tillsammans med min dotter och fru. Spännande…

I natt satt jag och zappade runt pÃ¥ tv’n och hamnade pÃ¥ en film pÃ¥ TV4. Att det var en usel film tog inte mÃ¥nga sekunder att inse. Men eftersom det finns en viss tjusning i just riktigt usla filmer fastnade jag framför den.

Filmen visade ig vara Delta Force med Chuck Norris. Trots att jag sett många usla filmer i mina dagar har jag faktiskt aldrig sett en Norris-film innan.

Jag hoppas verkligen att dom hade kul under inspelningen och insÃ¥g att det var en kalkon dom höll pÃ¥ med för det var banne mig inte mÃ¥nga förmildrande omständigheter i den filmen. Ljudeffekterna var helt fantastiska, skÃ¥despelarinsatserna direkt Oscars-nominerande, synen pÃ¥ araber härligt nyanserat och manuset intensivt djuplodande. Not…

Fast va fasiken, Åsa-Nisse har ju sin charm också.

Det kändes bra ocksÃ¥ att fÃ¥ svaret pÃ¥ frÃ¥gan ”varför fÃ¥r inte Chuck Norris göra film längre…?”

Om de amerikanska flaggorna vajjade i slutet? You bet!

Igår var det dags för den första deltävlingen i helgens cykelcross-tävlingar i Göteborg.

Fram till lunch hällregnade det vilket gjorde att varenda centimeter av banan som inte var asfalterad bestod av en decimetertjock lera. Underhållade för oss i publiken men sanslöst grisigt för deltagarna. De flesta såg ut som Ukrainska gruvarbetare på fylleslag efter dom kommit i mål.

Precis som cykelcross skall vara med andra ord!

Det är svårt att se på den här bilden hur grisigt mycket lera det var på banan

Idag är det dags för den sista deltävlingen. Missa inte den!

» CX Grand Prix

Katarina Hill och Garry Jones hoppade upp på spinningscenen på Svenska Cykeldagarna och körde. Det blev en stenhård kamp. Men Katarina visade var skåpet skulle stå och vann överlägset.

Go Garry!