Efter tio dagar på Mallorca med sanslöst mycket regn kändes det lite underligt att köra 20 mil i Skåne i gassande solsken och skön värme.
Flyget från Mallorca till Köpenhamn var lite halvtomt så jag fick en hel rad för mig själv vilket gjorde att jag kunde ligga ner över tre stolar och försöka sova. Som jag minns det lyckades jag inte somna men de som satt runt mig konstaterade torrt att med tanke på min ljudliga snarkning hade jag nog minsann sovit. Hehe.
Vi landade på Kastrup strax efter midnatt och körde raka vägen till Tollarp där kvalificeringsloppet skulle starta. Vid tretiden på natten hade jag och Thomas fått ihop våra cyklar och var redo för några timmars sömn innan starten klockan nio.
På frukosten träffade vi de övriga som skulle köra loppet. Jag kände mig smått under isen med tanke på min förkylning men försökte få i mig lite müsli i alla fall. Klockan nio var det dags för start. Vi var fem stycken som ganska snart märkte att vi körde ungefär lika snabbt så vi bestämde oss för att köra ihop.
Gänget blev jag, Thomas från Lygnens Venner, Lennart, Thomas och Magnus från Hisingens CK. Johannes från Danmark körde ungefär lika snabbt men valde att köra själv. Jag märkte snart att jag faktiskt inte kände av min förkylning på cykeln så det var bara att köra på.
Vädret var helt fantastiskt på rundan och efter några timmar plockades jackor och armvärmare bort. Men när vi rullade ner mot Ystad sjönk temperaturen rejält på nån minut bara eftersom vi närmade oss havet och det blev lite småkyligt.
Lunchen blev på en sunkig thairestaurang i Ystad. Lokalen var nåt av det torftigaste jag sett men maten var perfekt.
Lika snabbt som temperaturen sjunkigt när vi rullade in i Ystad ökade den när vi lämnade stan. Underligt!
Vägen mellan Ystad och Simrishamn var kuperad och fylld med rejäl motvind.
Belöningen blev en Coca Cola och en påse vingummi i hamnkiosken i Simrishamn i gassande sol. Jag fick klappa på en helt tokig bullterriervalp som åt en piggelin på 30 sekunder. Bara en sån sak!
Efter Simrishamn fick vi vinden i ryggen vilket kändes skönt. Innan dess var jag lite orolig om vi skulle hinna komma i mål innan solen gick ner eftersom hastigheten varit oroväckand låg tidigare under rundan.
När vi närmade oss de fina backarna i Brösarp tänkte jag på hur stor mental skillnad jag har nu mot för bara några år sedan. Då kunde jag bli knäckt bara av att tänka på backar. Men nu satt jag och täkte på hur kul det skulle bli att köra upp för dom. Så jag kostade på mig att trycka på lite extra uppför och vänta in dom andra. En lättare kropp, betydligt lättare cykel och schystare mental inställning gör helt klart underverk!
Resten av milen var en ren njutning. Det kändes lite ”Lucky Luke” när man cyklade in i solnedgÃ¥ngen. Vi gick i mÃ¥l halv Ã¥tta med runt en halvtimmas marginal till solnedgÃ¥ngen.
Till skillnad mot när vi körde 20-milaren på Mallorca så skötte jag energiintaget exemplariskt idag. Och visst tusan är det underbart när man slipper känna den där läskiga känslan av att all kraft sakta rinner ur en och istället kan fokusera på att bara trampa.
Hur skönt är det inte att veta att det första av de fyra kvalificeringsloppen är avklarat! Nu väntar nästa lopp över 300 kilometer om två veckor.
Bring it on!
» Fler bilder i mitt Pixbox-album 
Gillade du den här artikeln? Prenumerera då på min RSS Feed!
Idag tog en hel del av cyklisterna pÃ¥ hotellet vilodag. Men jag kände mig lite cykesugen sÃ¥ jag hängde med mellangruppen pÃ¥ en del av deras runda för att ”snurra loss” lite lätt. Vi var ett rejält stort gäng som i härlig motvind trampade oss fram till fikat i Lloseca, fyra mil hemifrÃ¥n. Och ett sÃ¥nt fika! Boccadillo med serranoskinka och ost. Mums!
Ett par helröda Adidasskor sÃ¥g riktigt bra ut fast…Adidas? Lite för mycket foppÃ¥ll för min smak. Det fick bli Sidi istället. Jag valde ett par Scarpe Genius 6.6 Carbon som satt riktigt skönt och som var hur snygga som helst. Ingen dÃ¥lig kombination!
Senare på kvällen pratade jag en stund med Emilia Fahlin som bott på vårt hotell och cyklat med sina klubbkompisar från Örebrocyklisten. Trots att hon bara är 18 år gammal har hon redan proffskontrakt med tyska T-Mobile-stallets damlag. På en ö där det stundtals vimlar av cyklister i T-Mobile-kläder måste det kännas grymt häftigt att veta att man faktiskt förtjänat dom. Heja Emilia!