Efter gårdagens strul längs banan hade både jag och Ulf fixat en runda i förväg. I slutändan blev det Ulfs runda som vi valde.

Vi blev samma fem som körde slutdelen igår som valde att köra ihop idag, dvs Ulf, Thomas och Pontus från Lygnens Venner, Mikael från Hisingens CK och jag.

Till skillnad från igår så såg vädret riktigt trevligt ut på morgonen. Fast eftersom väderleksrapporterna pratat om stor chans för regn valde jag att packa ner två par korta handskar, ett par långa och ett par extra tunna handskar i Camelbaken. Jag körde med långa ben, vindjacka och skoöverdrag också, här skulle inte frysas!

Till en början var vädret riktigt bra. Vi startade i en härlig medvind och kom fram till lunchfikan i Sa Ràpita efter åtta mil. Lunchen bestod av en grymt god macka med grillat kött och tomater på. Innan vi stack bättrade jag på den med nån slags sockerkaksbakelse som dom hade i fiket och ett gäng jordnötter.
Precis som igÃ¥r började det regna när vi fikade. Lärdom: skit i fikan…

SÃ¥ det var ett smÃ¥tt sammanbitet gäng som rullade iväg frÃ¥n fikat. SÃ¥ lÃ¥ng bort hemifrÃ¥n som det bara gÃ¥r och ösregn. Mysigt…

Resten av rundan blev det omväxlande ösregn (och då menar jag ösregn!) och uppehåll. Att jag packat ner de långfingrade vantarna var oerhört skönt. Dom blev så klart genomblöta, men jag frös i alla fall inte om fingrarna. Mikael började frysa ordentligt om fingrarna under de sista milen så dit fick resten av min vantar gå.

Den grymt fina vägen från Petra ner mot kusten som vi förra året körde i sanslös medvind och gassande sol fick idag avnjutas i motvind och hällregn. Inte riktigt samma njutning kanske men det var som vanligt underbart att glida utför i de långa utförslöporna.

Rundan blev 16 mil till slut. Vi ville köra en platt runda men det rullande landskapet visade sig ha 1500 höjdmeter till slut. Jisses!

Trots att det regnade en herrans massa hade vi det riktigt trevligt tillsammans. Mindre trevligt är att min högra hälsena började trilskas med mig idag. Svenska landslagets läkare finns pÃ¥ plats pÃ¥ hotellet sÃ¥ jag fÃ¥r ta och prata med honom. Att vila tre mÃ¥nader som var ordinationen jag fick när jag hade samma problem för tvÃ¥ Ã¥r sedan känns föga lockande med tanke pÃ¥ att alla kvalificeringslopp drar igÃ¥ng i nästa vecka. Extra trist är det att det sker just när det är sÃ¥nt grymt flyt pÃ¥ allt. Benen känns grymma, cykeln är stötskön, baken och sadeln har bestämt sig för att gilla varandra och jag flyger upp för backarna (nÃ¥ja…). Men det ska nog lösa sig!

Nu har jag duschat, fått upp värmen och ätit en första middag. Frågan är om man inte ska ta och käka en andra middag på bodegan tvärs över gatan. Jo! Så får det bli!

Gillade du den här artikeln? Prenumerera då på min RSS Feed!