I lördags körde jag mitt andra kvalificeringsloppen inför Paris-Brest-Paris. Helgens lopp var 300 km långt.

Upplägget pÃ¥ de här loppen är att man skriver in sig vid starten, betalar sin startavgift och fÃ¥r en karta över rutten man skall köra och en liten gul bok där man skall samla stämplar eller signeringar pÃ¥ i förhand utsedda platser, oftas i ”hörnorna” av rundan. Till kartan finns ocksÃ¥ en översikt när man fÃ¥r vara vid de olika stämplingsplatserna som tidigast och senast. Sen är det bara att köra. Men till skillnad frÃ¥n vanliga motionslopp finns inga organiserade kontroller eller markeringar längs banan. Allt sÃ¥nt förväntas man sköta själv.

Vi var ett stort gäng som samlades vid inskrivningen tidigt på morgonen. Det var utlovat riktigt bra och soligt väder men till en början var det riktigt ruggigt kallt och kompakt dimma.

Alla körde gemensamt nÃ¥gra kilometer och stannade till en början när det blev en punktering i gruppen. Efter att han stÃ¥tt still en stund nÃ¥gra hundra meter framför gruppen som höll pÃ¥ med punkan rullade jag bak till dom för att se hur det gick. Väl framme hos dom ser jag att hela gänget som jag tänkt köra med tröttnat pÃ¥ att vänta och sätter full fart framÃ¥t. Gah! SÃ¥ planen att köra ”lugnt, försiktigt och mjukt” höll i cirka 30 minuter när jag fick trycka i tyngsta växeln och jaga ikapp dom.

Första stämplingen var i Fjärås. Det blev viss kalabalik när 30 cyklister försöker knö in sig i ett litet konditori och smått stressade kräver att få var sin stämpel. Och inte blev det bättre när jag råkade bli en av de sista att få stämpla.

Det blev panikköp av en bulle och snabbt upp på cykeln igen för att åter igen hinna ikapp mina klungkompisar. Fast sen visade det sig att dom lurades en smula för dom stod och väntade bakom huset. Det är kompisar det! Vi blev ett gäng på runt 15 stycken som turades om att dra. Till en början var det tjo och tjim i gruppen och massor av glatt snack men ju längre dagen gick och ju mer backigt det blev, desto tystare blev gruppen.

Resan från Fjärås till den andra stämplingen i Borås var rejält kuperad stundvis. Den kompakta dimman gjorde att glasögonen immade igen ibland. Skulle det inte vara varmt?! Jag hade absolut inget regnskyd med mig, det hade jag valt bort dagen innan när jag klurade på vad jag skulle packa ner.

Väl framme i Borås hade det i alla fall blivit en smula varmare så jag kunde plocka av mig vindvästen. Vi stämplade i en bensinstation och åter igen ryckte jag åt mig första bästa maten jag kunde hitta, den här gången en macka med ost, bacon och kyckling på. Mums! Jag hade med mig en påse cashewnötter som jag började äta på också.

Med 15 personer i gruppen tar även ett ”kort stopp” sin lilla tid. Vattenflaskor skall fyllas, kort stämplas och toaletter besökas. Hmmm… Det är helt klart ett avvägande man fÃ¥r göra pÃ¥ de kommande loppen – liten grupp = snabba stopp, stor grupp = mindre jobb per person.

PÃ¥ vägen ut ur BorÃ¥s skulle vi hitta en cykelväg. NÃ¥n i klungan visste vägen, som visade sig gÃ¥ in i ett….villaomrÃ¥de. Inte en cykelväg i sikte. Lösningen blev att vi körde pÃ¥ en liten stig i en skog i nÃ¥n kilometer. Hepp! När vi väl hittade den smala cykelbanan skulle vi passera ett äldre par som var ute och cyklade. Damen lÃ¥g pÃ¥ höger sida cykelbana, herren pÃ¥ den vänstra. När vi plingade pÃ¥ dom flyttade dom sig bÃ¥da tvÃ¥. Nu lÃ¥g alltsÃ¥ herren pÃ¥ vänster sida och damen pÃ¥ höger. Tadaaa!

Efter att ha stÃ¥tt och väntat ett bra tag pÃ¥ att en dubbelpunka skulle fixas valde nÃ¥gra av oss att rulla vidare till nästa stämpling som lÃ¥g bara nÃ¥gra kilometer bort. Vi stämplade i en liten servicebutik i Dannike efter 12 mil. Mitt ”kap” i den affären blev en pÃ¥se vaniljsnäckor och en Coca Cola. Sen började vi vänta. Och vänta. Och vänta. Men nu sken solen sÃ¥ vi hade det ganska bra i alla fall. Till slut kom sÃ¥ det punkterande gänget sÃ¥ att vi kunde fortsätta.

Efter cirka 15 mil hade jag en liten dipp. Som vanligt hade jag slarvat med maten och drickan alldeles för länge. Måste bli bättre på det där. Som tur var var det ju ett stort gäng jag körde med så genom att ligga längst bak i några minutr så var jag snart med i leken igen.

Motvinden började göra sig rejält påmind nu när vi kämpade oss ner till den fjärde stämplingen i Ätran, men gruppen kämpade på rejält. Faktum är att vår hastighet på cykeln var riktigt bra, det var snarare stoppen som tog för låg tid.

Byn Ätran var ingen vidare metropol. Det mesta var stängt sÃ¥ en stackars man som rÃ¥kade titta pÃ¥ oss frÃ¥n sin trädgÃ¥rd blev plötsligt antastad av 14 cyklister som dundrade in. Visst kunde han…skriva pÃ¥ korten….kanske… Sen ville en del ha flaskorna pÃ¥fyllda. DÃ¥ sÃ¥g han smÃ¥tt desperat ut. Det var tydligen inte alls hans bild av en lugn och fin lördag i Ätran.

Ã…ter igen drog stoppet ut pÃ¥ tiden sÃ¥ vi var nÃ¥gra som började rulla vidare sÃ¥ sakta. Trots att vi rullade sakta fick vi snabbt en rejäl lucka. SÃ¥ stoppens längd är helt klart inte att underskatta. PÃ¥ väg in i Ullared märkte vi dessutom att vi tappat nÃ¥gra cyklister sÃ¥ vi svängde in pÃ¥ en bensinmack för att fylla flaskor, köpa glass och vänta in dom. Mina föräldrar ringde pÃ¥ mobilen och bjöd in oss pÃ¥ korv och bröd, kaffe och fika i deras husvagn utanför Varberg tre mil längre fram pÃ¥ rundan. Eftersom kalorimätaren pÃ¥ cykeldatorn gav upp nÃ¥gon mil innan Ullared sÃ¥g jag det som ett tecken pÃ¥ att det var läge för ännu en bulle och en Coca Cola. Det visade sig att cykeldatorn bara viasde upp till 10.000 förbrukade kalorier, efter det visade den ”—-” som jag antar är tillverkarnas sätt att säga ”Men grabbeeeeeen!”

När vi vände norrut i Varberg infann sig en underbar känsla. Plötsligt var det som om bromsarna slutade gÃ¥ emot fälgen. Aaaaaah… Medvind! Och en rejäl medvind dessutom. Det var vi banne mig värda!

Mina föräldrars galna hund Joker visste inte vad han skulle ta sig till när plötsligt 12 cyklister rullade fram till husvagnen. Han brukar ha hjärnsläpp annars också men nu blev det bara total kortslutning hos honom. Så många att skälla på, så många att tigga mat av.

Efter att ha mumsat på korv och bröd och fyllt magarna med muffins och kanelbullar var det dags att åter igen njuta av den sköna medvinden som skulle ta oss hem till målet.

Nöjda och belåtna, med 30 mil i benen kom vi i mål precis efter att solen gått ner över Göteborg. En sån känsla! Och en sån trevlig cykeldag det varit!

Efter att ha lämnat in stämpelkortet var det dags att rulla hemåt där ett varmt badkar och en jättegod pastamiddag väntade. Snacka om att ha ett grymt supportteam här hemma! Så med en god middag i magen och ben som gjorda av gelé somnade jag nästan innan jag lagt huvudet på kudden.

Om två veckor är det dags för 40-milaren. Bring it on!

Vad har jag lärt mig av helgens lopp?
* Nötter är perfekt att ha med som extrakäk
* Nåt mer än bara Enervit och sockrig mat behövs. Jag fick rejält ont i magen de sista milen
* Inte för stort gäng att köra med. Det tar tid (även om det är förbaskat trevligt!)
* Kortare stopp, kortare stopp, kortare stopp…

» Fler bilder på Pixbox

Gillade du den här artikeln? Prenumerera då på min RSS Feed!