Nu är vi framme i Bochen efter 90 mils bilfärd i sol, regn och dunderhagel. Vi startade kvart i sju i morse så det har varit en lång dag i bilen. Men med så här trevliga kompisar i bilen är det inga problem.
De två erfarna yrkeschaufförerna Martin och Jon-Erik har skött körandet och jag har satsat på att vila och sova så mycket det går. Karin sköter musiken och ser till att stoppen inte blir för långa.
Imorgon var vi den sista sträckan till Paris.
Tre dagar kvar nu…
Nu bär det av! Husvagnen är packad, frukosten är nere och humöret är på topp. Klockan sex drar vi iväg ner mot Helsingborg där vi tar färjan över till Danmark. Nästa färja blir till Puttgarden innan vi stannar och sover i natt några mil söder om Bremen. Då har vi kommit en bit över halvvägs till Paris.
Det kommer nog att bli ganska sparsmakat med textmeddelanden från mig hör på bloggen under en veckas tid. Och kommunikationen kommer bli extremt envägs eftersom jag inte kommer kunna läsa det ni skriver. Men skriv gärna i alla fall, för det blir kul att läsa i efterhand!
Under själva loppet kommer jag att skicka ljudmeddelanden från de olika depåerna så att ni kan följa med på vad som händer längs banan, ungefär var fjärde timma. Det kommer säkerligen att bli lite meddelanden under vår resa med bilen till Paris också.
För att lyssna på ljudet klickar du på spelarknappen som finns i varje inlägg med ljudmeddelande under nedan. Sen är det bara luta sig tillbaks och njuta av min troligtvis allt tröttare stämma.
[audio:intro.mp3,erina.mp3]
I det här första ljudinlägget blir det inget snack från min sida utan istället en schyst bilåkarlåt från bandet KieTheVez från Göteborgstrakten. Två av medlemmarna i bandet är arbetskamrater till mig.
Låten heter Erina från deras förra skiva Opium. Snart är en ny skiva på gång med dom. Sätt upp dig på nyhetsbrevet på deras sajt så får du information när den går att köpa.
» KieTheVez 
Visst finns det sköna hjältar där ute. Den här grabben var med i ett program på SVT.
Han gillar verkligen grävmaskiner och hjullastare – och är inte rädd för att berätta om det.
Jämfört med stekaren som jag berättat om tidigare känns den här grabben tusen gånger ärligare.
Mikael är min hjälte! Han e….najs!
Tack till Jonas Hörberg som tipsade mig om filmen
Och så ösregnar det här i Göteborg igen. En sån superhjältesommar det har varit i år!!
Jag kollade just upp vädret i Frankrike för att förhoppningsvis bli lite gladare. Meeeeen… Regn… Ã…tminstone mÃ¥ndag och tisdag i Paris.
Jag antar att jag får vara glad för att det enligt prognosen skall vara 23 grader varmt samtidigt som det skall regna.
Men men… Det är lÃ¥ngt kvar tills starten pÃ¥ mÃ¥ndag sÃ¥ det blir säkert stråååålande sol i slutändan.
Jo tjena! Jäklar va grejer det är som skall med till Frankrike!
Förutom det mest uppenbara – cykeln, cykelkläderna och sånt så är det reflexkoppel, reservdelar, pryttlar och fan och hans moster som ligger och väntar på att få packas in i husvagnen ikväll.
Man kan hålla på att tänka sig tokig på vad som kan tänkas behövas på loppet. Eftersom det är full rulle hela vägen med små marginaler och svårt att hitta rätt grejer vad gäller det tekniska i byarna (föreställer vi oss i alla fall) så har vi med oss massor.
Jag skrev ihop en ”inventarielista” över allt vi släpar med oss ner till Frankrike och den blev lÃ¥ng!
Men måste man verkligen ha med sig så här mycket prylar för att köra Paris-Brest-Paris?! Självklart inte. Det är klart att man kan åka ner med ett ombyte kläder, cykel och ett visakort. Men när vi ändå har plats i husvagnen känns det lika bra att vara på den säkra sidan.
Imorgon rulllar vi iväg! Nu jäklar! Fyra dagar till start!
I vÃ¥r mataffär nere pÃ¥ gatan har pantmaskinen strejkat titt som tätt. Nu har personalen tröttnat och helt sonika satt upp en skylt. Dom skulle sÃ¥ klart kunna ha satt upp en vanlig ”Ur funktion”-skylt, men dom har verkligen fÃ¥tt nog och säger rakt ut hur dom tycker.
Ord och inga visor…
Om något på cykeln skulle gå sönder under Paris-Brest-Paris så går det tydligen att få tag i reservdelar vid stämpelkontrollerna. Om man har prylar från nån av de vanliga tillverkarna Campagnolo och Shimano vill säga.
Men Team Drylane.com kör med Force-utrustning från SRAM på teamcyklarna och jag är skeptisk till om man har dessa prylar i depåerna.
För att lösa det har vi med oss en massa reservdelar som SRAM’s svenska generalagent Vartex varit snälla nog att se till att vi har allt som behövs i reservdelar under loppet.
Bakväxel, framväxel, bromshandtag, bromsar, kedja och en massa mer – allt kommer finnas med i supportbilen. Det känns tryggt!
Tack till SRAM och Vartex för hjälpen!
Nu rullar dagarna riktigt snabbt! Ikväll klockan 21.30 är det bara en vecka kvar till starten av Paris-Brest-Paris.
Nu börjar slutspelsnerverna göra sig så smått påminda. Vad har jag glömt att kolla och vad går att förbättra?
Sa jag att det bara är en vecka kvar!?
På dagens introduktionsrunda dök en Ferrari upp bakifrån och vrålade demonstrativt med motorn när vi cyklade. Efter en stund kör bilen och med ett ännu högre vrål samtidigt som föraren hänger sig på tutan.
Visst, tjejen som körde om hade ju säkerligen fantastiskt brÃ¥ttom i sin fantastiskt fräcka bil. Problemet var bara att det var rött ljus nÃ¥gra hundra meter längre fram…
I såna här situationer har man två val – antingen le inombords eller spurta ikapp. För det mesta väljer jag det förstnämnda men idag kändes det helt rätt att lägga i en tyngre växel och köra ikapp.
Jag kom ikapp henne precis innan ljuset slog om till grönt och sa ödmjukt till henne vad jag tyckte hon var, dvs en tönt. I det läget höll hon på att ordna med en whiplash på egen hand när hon vred huvudet fram och tillbaka i överljudsfart och såg förvirrad ut innan hon åter igen trampade på gasen för att komma bort från förnedringen.
Cyklist vs. Ferrari: 1-0
Pubertalt? Jajjemen. Men som sagt – ibland måste man göra det som känns rätt.
Ps. Kan förresten meddela att Ferraris tuta är nÃ¥t av det mest patetiska jag hört i tutväg. Motorer kan dom italienarna, men tutor…
Idag var jag en av ledarna pÃ¥ Hisingens CK’s introduktionsrunda. De här rundorna brukar vara riktigt trevliga, och idag var inget undantag.
Vi var två ledare och 12 deltagare som gav oss ut på en fem mil lång solig runda där vi gick igenom hur det fungerar att cykla i grupp.
Här är en film med lite foton och en film från rundan.
Tack alla som var med!
» Hisingens CK
Bekräftelsen från Frankrike på att man var anmäld och godkänd som deltagare på Paris-Brest-Paris skickades hem i ett mail.
Nummer 3952, det är jag det!
Med i mailet var en packad fil också. Igår kväll var resten av familjen på Way Out West-festivalen här i Göteborg så då passade jag på att läsa igenom det som fanns i den filen.
Den packade filen visade sig innehålla 23 (!!!) tätskrivna dokument som i detalj, och då menar jag i detalj, beskriver exakt hur man skall gå tillväga ända från det man anländer innan loppet tills då man åker hem igen. Nu vet jag till och med var jag förväntas ställa cykeln efter att den inspekterats och godkänts och jag skall gå och hämta mina dokument.
Den första tanken var ”Nu ha fransmännen banne mig fÃ¥tt baguette-fnatt!”, fast när jag en timma senare läst igenom allt är jag istället imponerad.
Utmaningen för arrangörerna är ju att försöka skapa ett flyt på en liten yta innan loppet för 5.000 virriga och småstressade deltagare från i princip hela världen som talar en massa olika språk. Då är det nog lika bra att vara stenhårda på vad som gäller redan från början.
Man trycker mycket på att man skall sköta sig längs banan, inte pinka mitt inne i byarna och vara trevlig mot de frivilliga funktionärerna under hela loppet och så vidare. Bryter man mot nån regel (som t ex att gå på fotbollsplanen vid starten) får man tidstillägg.
Just det här med tidstillägg finns det massor av. Men det är ju helt rätt det med. Är det nåt vi alla kommer ha järnkoll på under loppet är det ju vår egna tid så att vi inte missar de olika spärrtiderna i depåerna. Ett tidstilägg är nog det smartaste straffet.
Men ändå. Jämfört med ett svenskt motionslopp blev man ju lite småchockad vid första anblicken. 23 dokument! Vill du läsa dom så finns dom på länken här nedan.
Ända sedan 1800-talet då Karl Freiherr Drais von Sauerbronn (ett sånt underbart namn förresten!) utvecklade det som blivit dagens vanliga cykel har den byggt på i princip samma princip.
Men nu har Michaels Killian från Dublin tagit fram en ny variant där man sitter sidledes på cykeln och styr med både fram- och bakhjulet separat.
Effekten blir nåt som liknar surfning mer än cykling. Kolla gärna på filmen som finns på Wired-sidan.
» Artikel om Michaels Killian i Wired
» Wikipedia om cykelns historia
Tack till Arnold Hedin som tipsade om artikeln
Vårt kontor är spritt över fyra våningar i huset med en stentrappa mellan våningarna. Idag gick jag tre våningar ner och orkade inte ta på mig skorna utan gick i strumplästen. Jag var lite småjäktad så det gick en smula fort nerför.
Resultatet behöver man inte vara raketingenjör för att räkna ut – jag halkade. Crash, boom och så dunkade jag hälen stenhårt rätt ner i trappan samtidigt som jag snurrade 180 grader runt. Som tur var fick jag tag i räcket och ramlade jag inte och hälen slog sig inte speciellt illa heller. Men resten av trappan gick jag vääääldigt försiktigt ner för.
Efter att ha vurpat med cykeln i Laholm i alldeles för hög hastighet och klarat mig undan med bara söndriga kläder och rejäla skrapsår och nu halvt ramlat i en stentrappa börjar nog mina kattliv inför Paris-Brest-Paris ta slut.
Nu är det alldeles för kort tid kvar till starten för att det ska fÃ¥ hända nÃ¥t. SÃ¥ inget mer strul nu Christer, inget mer strul…
Den senaste tiden har min cykel fört ett herrans liv. Under Motions 6-dagars i Laholm lät det helt galet så snart det regnade.
Problemet visade sig vara att vevlagret packat ihop och gÃ¥tt pÃ¥ semester. Efter bara sex mÃ¥nader och 600 mil. UtanpÃ¥liggande vevlager verkar inte vara en helt klockren idé. I alla fall inte i Sverige där det numera verkar regna 90% av tiden…
Eftersom SRAM’s nya Forceprylar, som jag kör med, oftast inte finns pÃ¥ lager i cykelbutikerna ännu blev det blev att vänta en vecka innan det nya lagret kom, men idag dök det upp.
Ivrig på att få komma igång med cyklandet bad jag om hjälp från stans bästa cykelserviceteam – Janne och Pär från Hisingens CK.
Jag rullade bort till Majorna där dom bor och fick fullt uppställ. Dom bor på samma gård och snart så var alla verktygen framtagna och dom körde hårt för att fixa till allt med cykeln. Och detta mtt ute på gården bland tvättlinor och barncyklar.
Det gamla sunkiga vevlagret monterades av, det nya (förhoppningsvis mindre sunkiga) lagret smetades in med en massa hemliga smörjmedel och monterades på. Och när dom ändå höll på så justerade dom växlarna och Janne roade sig med att pilla ut en sten som fastnat i mitt bakdäck. Snacka om snabbservice!
Hur kändes cykeln efteråt? Som ny!
Tack killar för er hjälp ikväll!
En del grejer kring Paris-Brest-Paris har varit glasklara frÃ¥n organisatörerna, som t ex ”maximalt 4.500 deltagare, sÃ¥ se för bövelen till att kvalificera dig i tid!!”.
Nu när anmälan är stängd visar det sig att de absolut maximalt 4.500 deltagare blir…5.000. Hepp!
Som nÃ¥n sa – fransmän är bra pÃ¥ att utforma och skriva ner regler men betydligt sämre pÃ¥ att efterleva dom. SÃ¥ underbart…franskt.
Fast va tusan! Det är ju skitkul att årets lopp lyckats locka så oerhört många deltagare. Av de 5.000 startande kommer 93 från Sverige och hela 31 av dessa från Göteborgstrakten.
Snacka om att Göteborg rockar som cykelstad!
Extern service på själva banan är strängeligen förbjuden under PBP.
Så de servicebilar man har med sig får bara vara med i depåerna som finns med ungefär 10 mils mellanrum, vilket gör att dom kör en annan rutt.
När vi cyklister kör raka vägen mellan Paris och Brest och tillbaks kör bilarna en egen rutt som liknar en ”sÃ¥gtand” och dyker ner i depÃ¥erna.
Jag kommer ha med mig ett skönt supportteam med tre oerhört trevliga och glada cyklister som åker i min servicebil och peppar på mig i depåerna. Bakom bilen finns vårt rullande högkvarter i form av en jättefin husvagn med sängar, toalett, dusch och maaaaassor av godis.
Behövs allt det här? Det beror på hur man ser det. Det finns sängplats att hyra i depåerna och där kan man också köpa mat att äta. Fördelen med egen support är så klart att jag slipper stå i de ibland långa köerna i depåerna och vet exakt vad jag har med mig i matväg. Ju kortare tid som går åt till att stå i kö, desto längre tid kan jag sova – vilket så klart är väldigt viktigt med tanke på att vi pratar om ett fåtal timmars sömn per dygn.
Och så vet jag att jag alltid kommer mötas av tre glada ansikten som tjoar och hejar var tionde mil i depåerna. Bara en sån sak!
Ikväll är det prick två veckor kvar till starten av årets Paris-Brest-Paris. Nu börjar det dra ihop sig ordentligt!
Vi kan väl ocksÃ¥ konstatera att ”inte-läge-att-bli-sjuk”-zonen har inträtt nu…
På dagens söndagsrunda med Hisingens CK passerade jag 600 körda mil under 2007. Jämfört med min ursprungsplan ligger jag 100 mil back men det är inget som gör mig nåt, det känns riktigt bra inför Paris-Brest-Paris!
Ibland känns det som man får tecken från en högre makt när man cyklar. Två exempel: När jag var ute och körde en runda för ett tag sen passerade jag min arbetskamrat Anders hus. När jag tittade ner på cykeldatorn såg jag att den visade 66,6 km.
Till dagens runda hade SMHI utlovat sommarens första riktigt stora sol över Göteborg. Pyttsan!! Det var grått och småfuktigt väder hela vägen, förutom tre ynka minuter då vi körde genom Lindome – vilket också var exakt då jag passerade 600 körda mil.
Vad kan vi lära oss av det här..? Som jag ser det mÃ¥ste nÃ¥n där uppe gillar att jag cyklar. Och sÃ¥ ska man passa sig jäääääkligt noga för min arbetskamrat Anders. Men det var väl det jag alltid misstänkt…
Årets Tour de France är över. Delar av tävlingen var riktigt spännande men den där magiska känslan som ofta fanns under Armstrong-eran infann sig aldrig i år tycker jag. Det blev ju inte direkt bättre av alla idioter som dopat sig och som åkte ut med arslet före från tävlingen. Way to go ASO!
Jag hittade den här filmen på YouTube som gör att vi kan återuppleva den tidigare magiska tour-känslan, och samtidigt få känna lite sköna hjärtattackögonblick.
Idag stod morgonrunda i Vårgårda med Roberto Vacchi, och av Erik Fåglum Petterson och lite andra kul cyklister på schemat. Efter att ha sett till att komma igång snuskigt tidigt utan att väcka resten av familjen, samlat ihop alla cykelprylar, packat in cykeln i bilen och kört några kilometer satte jag på mobiltelefonen.
DÃ¥ kom sms’et: ”Ösregn i VÃ¥rgÃ¥rda. Inställt”.
Inställt!? För lite regn!? Såna jäkla solskenscyklister!!
DÃ¥ har dom inte cyklat i Göteborg. Här är ju den numera klassiska cykelparollen ”Regn är bara flytande solsken”.
Men på nåt sätt var det ändå helt rätt i sammanhanget. Hela den här sommaren har ju varit rejält kass med uselt väder hela vägen, så varför skulle det vara annorlunda nu liksom?
Så nu är allt inplockat här igen och dagen kommer ägnas åt de tusentals detaljer som är kvar att fixa innan avfärden mot Frankrike.