Idag var det dags för de mer rejsiga cyklisterna att köra av sig lite testosteron på en tävling i byn Ariany några mil från vårt hotell. Vi dödliga körde en runda innan. Jag valde att hänga med i mellangruppen som trots att den var väldigt stor flöt på nåt fantastiskt bra. Mycket beror det på de suveräna cykelguiderna som finns på plats. Bosse Sjöberg är alltid en grym klippa men även de andra är riktigt bra. Flera av dom är gamla erfarna tävlingscyklister, vilket märks.

Dagens fika var på torget i Petra. De sista kilometrarna fram till byn blev det ett betydligt högre tryck i klungan vilken gjorde att pulsen steg i samma takt som smilet blev bredare. Fasiken va gott att kunna klämma i och känna att man hänger med!

När vi kom fram till Ariany skulle eliten och juniorerna precis starta. Vi stod en bit frÃ¥n ”kilometer noll”. Snacka om grymt arrangemang för att vara en ”bytävling”. Först kom runt 10 motorcyklar, sen nÃ¥gra polismotorcyklar, sen cyklisterna följda av en rejäl karavan med ambulanser och servicebilar. Grymt!!

De större cyklisterna körde två varv på en femmilarunda. Under tiden körde de yngre klasserna ett GP-lopp på en enkilometersbana inne i byn. De minsta körde ett var och räckte knappt upp till ramen. Men nog fasiken gjorde vinnaren en seriös segergest och räckte upp båda händerna. Strongt jobbat av en knatte. Fast coolast av alla kidsen var lillgrabben som skulle köra tre varv som slängde vattenflaskan på varvningen inför sista varvet. Han var min hjälte!

På torget var det en riktigt skön stämning med gamla gummor och farbröder som plockat fram gamla pallar som dom satt och kollade på tävlingen och softade på och en herrans massa småglin som skränade och viftade md spanska flaggor gjorda i plast. Och på caféerna kunde man köpa glass, grymma mackor och Coca Cola. På storbildstv inne i ett av fiken visade man Pro Tour-cykling. Toppklass!

Det var en hel del svenskar som deltog i tävlingarna. Mattias, Fredric och Stefan frÃ¥n Mölndals CK deltog i elittävlingen och trodde inför starten att dom skulle flyga av ganska snabbt (eller sÃ¥ var det bara nÃ¥t dom sa…) men vid första varvningen swishade Stefan förbi i den lÃ¥nga mÃ¥lrakebacken i grym stil med ett rejält plÃ¥gat fighterface. Mattias satt alldeles bakom i klungan. Fredric hade tyvärr tappat kontakten med klungan och valde att hoppa av efter första varvet. Med tanke pÃ¥ tiden klungan körde det första varvet fattade man att dom hade haft ett rejält tryck ute pÃ¥ rundan.

Både Stefan och Mattias satt bra med i klungan även vid målgången med Stefan strax före Mattias. T-Mobile-proffset Emilia Fahlin kom i mål med klungan också. En film från tävlingen kommer vad det lider.

Nöjda efter en riktigt skön dag i solen med massor av kul cykeltittande rullade vi hemåt tillsammans med familjen Harring och lite andra cyklister från MCK och Örebrocyklisterna. Dagens runda blev 102 kilometer lång. Underbart!

Under kvällen fick jag klämma på en Cervélo SLC-SL-ram som danska cykeltidningen Cykelmagasinet har för test. Sanslöst fin och sanslöst lätt. Jag vet en viss Olgarsson som vill ha en sån..

Imorgon är det dags för ”Stolleprovet”, dvs fight uppför stigningen Sa Calobra, där vi som bor pÃ¥ hotellet kan utmana proffset Claus Michael Møller. Jag skall cykla dit och titta men kommer inte att ställa upp. No way. Jag mÃ¥ va knäpp, men även jag har gränser.
Men belöningen med att åka dit och kolla är att man kan köra den sköna uförslöpan ner till Pollenca efteråt.

Yahooooo!!!!

» Cervélo

Gillade du den här artikeln? Prenumerera då på min RSS Feed!

Jag försökte få alla Göteborgare på bild innan gårdagens runda. En del missade jag tyvärr, fast jag fick med en del andra trevliga cyklister istället.

Gillade du den här artikeln? Prenumerera då på min RSS Feed!

Nu har jag kommit halvvägs på mitt läger här på Mallorca. Snacka om att det är ett annorlunda liv man har här jämfört med hemma.

Det är självklart en sanslös lyx att kunna fokusera helt och fullständigt på sig själv och sin cykling som vi gör här. Men vad gör man då? Här är en typisk dag i stora drag.

08.00 Klockan ringer. Raka vägen ner och äta frukost i matsalen. Massor av frukost…

22.00 Sovdags

Det kanske inte låter så hektiskt, och det är det inte. Men på nåt sätt är det ändå full fart hela tiden med saker som man fixar med.

En arbetskamrat till mig frÃ¥gade vad vi gör pÃ¥ ett sÃ¥nt här läger. Eller snarare han sa: ”Va gör ni mer än sova, äta, cykla och skita?” Ingenting egentligen. Hans summering är egentligen helt klockren.

Gillade du den här artikeln? Prenumerera då på min RSS Feed!

Det var med en hel del ambivalens jag startade idag. Skulle jag köra lugnt och platt med Kristina och Kents gäng eller gå med på lilla bergsturen som Bosse Sjöberg var ledare för? Till slut blev det bergen som lockade.

Med tanke på den onda hälsenan körde jag på superlätta växlar i alla backarna. Målet var att hålla nere pulsen under 150 vilket gick riktigt bra.

Vädret pendlade mellan kanonbra (lösärmar av) och småruggigt (lösärmar på) men det var i alla fall bra mycket bättre än mina tidigare cykeldagar.

Faran med att ”instrumentflyga” med en massa elektroniska prylar pÃ¥ cykeln blev uppebart när Bosse sa att den första toppen lÃ¥g pÃ¥ 450 meters höjd. När vi var pÃ¥ 440 meter kändes benen kanon sÃ¥ jag vÃ¥gade mig pÃ¥ att ta de tvÃ¥ sista serpentinerna lite hÃ¥rdare. Jag var ju trots allt uppe. Icke… Toppen lÃ¥g pÃ¥ 550 meters höjd sÃ¥ det var en stunds klättrande kvar. Gah!

Dagens fika var hur grymt som helst. Mitt uppe på ett berg låg nåt som såg ut som en alpstuga. Varmt och mysigt och en grymt god kaka som jag tror var nån slags marsipankaka.

Belöningen för slitet i de tighta serpentinerna uppför var mindre tighta serpentiner utför. Aaaaaah att få slänga sig utför. Men eftersom det låg lite fukt i luften körde vi lite småförsiktigt. Jag maxade på lite över 66 km/h i alla fall. Underbart! Det här e livet!

Hälsenan känns fortfarande av, fast det gör i alla fall inte ont. Jag sänkte sadeln en hel centimeter och flyttade fram den igår och den nya sittställningen känns riktigt bra.

Imorgon skall en hel del av de svenska tävlingscyklisterna på hotellet ställa upp på en lokal tävling här på ön på eftermiddagen. Självklart ska jag dit och heja på dom under min runda.

Snälla, snälla, snälla! Låt det vara soligt och varmt imorgon!

Gillade du den här artikeln? Prenumerera då på min RSS Feed!

Idag hade vi en runda på 150 km planerad med stopp i Petra där en massa svenska cyklister stämt träff för fika. Men efter att ha kommit iväg sent och haft ett evigt tjafs om vägval i i princip varje större korsning började tiden rinna iväg för att hinna fram till fikat så vi fick korta av rundan en smula.

Framme i Petra hade en massa svenskar samlats. Det var riktigt kul att träffa en massa folk som man stött på här på Mallorca tidigare, cyklat olika lopp i Sverige eller pratat med på Cykeldagarna i Falun. Jag träffade också några av de som körde 20-milaren med oss här på Mallorca förra året som ville köra i år också. Kul!

Säga vad man vill om Lygnens Venner, men medlemmar med röstresurser finns det gott om. ”Trampa!” ropat längst bak i klungan blev ”Lucka!” mitt i klungan och ”Punka!” längst fram i klungan. Total förvirring. Att skrika kommandon i klungan brukar fungera illa i vanliga fall och fungerade extremt illa idag. Och att i en nerförsbacke skilja nÃ¥t som skriks ut som är en lustighet frÃ¥n nÃ¥t som t ex ”Punka!” är stört omöjligt. Vi var helt enkelt ett för stort gäng.

En stund efter fikat valde en del att korta av rundan och svänga hemåt men fem av oss fortsatte som planerat.

När vi stannade för en andra fika på rundan öppnade himlen sig fullständigt. Under smått kaosartade former förflyttade vi oss inomhus samtidigt som det började åska och mullra rejält.

Med fem mil kvar hem var det bara att bita ihop och göra det bästa av situationen, dvs trampa på. På vissa ställen var vattensamlingarna så djupa att fälgen försvann under vattenytan. Med tanke på att det är en hel del rejäla hålor i vägarna här på ön var det nästan otroligt att ingen av oss körde ner i en.

Eftersom jag missat att packa ner regnjackan inför dagens runda (korkat!!) frös jag ganska rejält stundtals så jag fick kompensera med att trampa på ordentligt i uppförsbackarna för att hålla temperaturen uppe.

Med morgonens avkortningar blev dagens runda 125 kilometer. Helt okej. Visst skulle vi kunnat ha lagt till en knorr på slutet men kylan och ösregnet tog musten ur oss så vi får ta igen den sträckan en annan dag.

Väl hemma var det snabbt av med allt och ner i ännu ett ljummet bad. Men efteråt skakade jag ordentligt av nerkylningen så nu ligger jag nerbäddad i min säng och skriver det här för att få upp värmen.

Imorgon väntar ännu en runda på runt 150 kilometer. Förhoppningsvis körs den i ett trevligare väder än idag. Eller så kommer jag förhoppningsvis ihåg att packa ner rätt grejer så att jag åtminstone inte behöver frysa i regnet.

Gillade du den här artikeln? Prenumerera då på min RSS Feed!

Flygresan gick bra och vädret sÃ¥g lovande ut när vi anlände. I terminalen fanns en stor dörr som det stod ”Cykelutlämning” pÃ¥ sÃ¥ där ställde jag mig. Dörrarna öppnades och en lastbil med alla cykelväskor rullade fram. Min lÃ¥g överst. En tanig spanjorska pÃ¥ kanske 1.50 stegade fram och hade tydligen uppgiften att lasta av vÃ¥ra cyklar. Att min cykeln lÃ¥g i hennes huvudhöjd verkade inte vara nÃ¥t problem. Fast problem blev det när hon skulle lyfta ner den. Självklart orkade hon inte sÃ¥ hennes blixtsnabba lösning blev att helt enkelt…putta ner transportväskan frÃ¥n lastbilen. SÃ¥ med ett rejält krash Ã¥kte den i cementgolvet varpÃ¥ ena hörnet av väskan sprack. Tjejen ryckte pÃ¥ axlarna och fortsatte lasta av cyklar. Viva España! Snacka om att jag var glad över att jag packade cykeln sÃ¥ noga!

Eftersom vi kom fram lite sent till hotellet valde vi att köra en lite kortare runda ”för att känna pÃ¥ grejerna”. I slutändan blev det en runda pÃ¥ 63 kilometer med massor av kul cowboykörning och vansinnesspurter. Med tanke pÃ¥ att resten av rundorna här nere är tänkta att vara lÃ¥ngdistansrundor kändes det helt okej att härja lite. Och ska jag va helt ärlig var jag nog skyldig till en hel del av cowboysandet.

Vädret var helt okej. PÃ¥ ren svenska skulle man nog kunna kalla det ”lagom”. Inte gassande sol, inte regn.

Nu väntar middag, eftersnack med kompisarna och en skön säng att sova en massa timmar i.

Livet leker!

Gillade du den här artikeln? Prenumerera då på min RSS Feed!